Barnbarnsbluffen 2.0

”Läs det här”, sa hon och sköt.

Uwe läste. ”’Chocksamtal med barnbarnsröst: Pensionär från Gelsenkirchen lämnar över 30 000 euro.’ Fruktansvärt.” Han läste vidare. ”’Gärningsmännen använde uppenbarligen en röst som hade härmats med artificiell intelligens.’” Han sänkte tidningen och tittade på den runda högtalaren på skänken. ”KevIn. Var det du?”

”Nej”, sa KevIn. ”Jag var här hela tiden. Jag förklarade för er vid frukosten varför er rostade macka är sned.”

”Någon av dina kolleger.”

”Jag har fortfarande inga kolleger. Men det finns program som kan härma röster. Och en del människor använder dem till sådant. Det stämmer tyvärr.”

Farmor Gisela lade ifrån sig stickningen. ”Mig lurar ingen. Jag känner igen Tobi på rösten. Jag känner igen honom redan på andningen.”

”Det trodde kvinnan från Gelsenkirchen förmodligen också”, sa Sabine.

”Henne känner jag inte.”

”Just det.”

Ordet

På söndagen blev det kåldolmar, och Sabine hade en punkt på dagordningen. Hon hade faktiskt skrivit ”PUNKT 1” på en lapp och lagt den bredvid såsskålen.

”PUNKT 1”, läste Tobi. ”Familjelösenord. Vad är det?”

”Ett ord som bara vi känner till”, sa Sabine. ”Om någon ringer, påstår att han är en av oss och vill ha pengar, frågar man efter ordet. Den som inte kan det är inte en av oss.”

KevIn lade sig i. ”Får jag bidra med något? Ett bra familjelösenord har tre egenskaper. För det första: Det står ingenstans på internet i samband med ert namn. Alltså inte hundens namn, inte födelseorten, inte Schalke.”

Uwe såg besviken ut. Han hade tydligen redan haft ”Schalke” på tungan.

”För det andra: Alla kan komma ihåg det, även under stress. För det tredje: Man skriver inte upp det och säger det aldrig först i telefon. Man frågar efter det. Den andra måste säga det.”

”Rudi”, sa Tobi.

”Står på hans halsband”, sa KevIn. ”Tillsammans med ordet SECURITY. Det är ironiskt, men inte hemligt.”

Det blev tyst. Rudi andades förhoppningsfullt under bordet.

”Gelénallar”, sa Sabine till slut.

Alla tittade på henne.

”På grund av Moni”, sa hon. ”Dolmarna med gelénallar. Det förstår ingen utom vi. Och den som får ett samtal och hör ’gelénallar’ vet att det gäller något allvarligt och att det är vi.”

KevIn teg en halv sekund. ”Det är utmärkt”, sa han. ”Det är ovanligt, det är kort, och det betyder något för er. Moni skulle vara stolt.”

”Moni vet inte ens att vi finns”, sa Tobi.

”Det är därför det fungerar.”

Morbror Herbert, som åt med som varje söndag, upprepade ordet flera gånger halvhögt för att lägga det på minnet. ”Gelénallar. Gelénallar.” Sedan sa han: ”Och om jag glömmer det?”

”Då ringer du mig”, sa Gisela, ”och så frågar jag dig vem du är.”

Samtalet

Nio dagar senare, en tisdag kl. 14.12, var Gisela ensam hemma. Ensam betydde hos familjen Brettschneider: Gisela, Rudi, Horst i laddstationen och KevIn på skänken. Sabine var på kontoret, Uwe på det kommunala energibolaget, Tobi i skolan. Termostaten visade 19 grader. Som alltid.

Den fasta telefonen ringde. På displayen stod ett mobilnummer som Gisela inte kände igen. Hon svarade ändå, eftersom hon kom från en generation där man svarade när telefonen ringde. Hon slog på högtalaren, eftersom hon kom från en generation som inte längre hörde så bra.

”Brettschneider?”

”Farmor?” Det var Tobis röst. Den darrade. ”Farmor, det är jag. Snälla, lyssna på mig, jag har klantat till det ordentligt.”

Gisela satte sig på stolen i hallen. ”Tobi? Vad är det?”

”Jag … jag åkte på Janniks elsparkcykel, och det var en kvinna på övergångsstället, och jag såg henne inte, och nu ligger hon i ambulansen, farmor, och polisen är här.” En snyftning. I bakgrunden tjöt en siren. ”De säger att jag blir häktad om inte en borgen betalas redan i dag. Snälla, säg inget till mamma och pappa. Snälla.”

”Pojke, för guds skull.”

”Jag ger dig polisen.”

En annan röst, manlig, lugn, mycket myndig. ”God dag, fru Brettschneider. Kriminalkommissarie Becker, polisen i Herne. Ert barnbarn är oskadd, men situationen är allvarlig. Den skadade är svårt skadad. För att undvika häktning krävs en säkerhet på tolv tusen euro. En kollega kan hämta pengarna hos er om en timme. Har ni kontanter eller värdesaker hemma?”

Gisela tänkte på burken i garderoben. Burken där ”nödslanten” hade legat sedan Heinz dog, och hennes mammas brosch. Hon reste sig.

På skänken pulserade det blå ljuset. KevIn sa ingenting. KevIn hade lärt sig i det här hushållet att man inte lägger sig i telefonsamtal. Men i hans data fanns väldigt många rapporter som började precis så här.

”Gisela”, sa han lågt. ”Tryck på sekretessknappen, är du snäll.”

Gisela tryckte på den. Telefonen hade en sekretessknapp, eftersom Heinz hade insisterat på det. En telefon utan sekretessknapp, hade Heinz sagt, är som ett hus utan bakdörr.

”Gisela”, sa KevIn. ”Gelénallar.”

Gisela blev stående i hallen. Handen redan på sovrumsdörren. Hon andades djupt en gång. Sedan gick hon tillbaka till telefonen och tryckte på sekretessknappen igen.

”Herr kommissarie, ge mig pojken en gång till.”

”Fru Brettschneider, tiden är knapp.”

”Pojken.”

Det knastrade. Sedan den darrande rösten igen. ”Farmor?”

”Tobi. Vad är ordet?”

En paus. Mycket kort. ”Vilket ord, farmor? Snälla, de tar med mig snart!”

”Ordet från söndagen. Vid kåldolmarna.”

”Farmor, jag vet inte vad du menar, jag är rädd!”

Gisela tittade länge på telefonen. Rösten var Tobis röst. Snyftningen var Tobis snyftning. Så hade han gråtit när han ramlade av cykeln som sexåring och skrapade upp knät. Men Tobi hade på söndagen ätit tre kåldolmar och samtidigt sagt ”gelénallar” fyra gånger, eftersom han tyckte att det var kul.

”Då ringer jag upp dig”, sa Gisela. ”På din mobil.”

”Nej, farmor, det går inte, de har tagit min mobil …”

Gisela lade på.

Rudi kom och satte sig på hennes fot. Sedan lyfte Gisela luren igen och slog numret som stod skrivet med kulspetspenna på lappen bredvid telefonen: ”Tobi mobil”. Hennes fingrar darrade, och hon slog fel två gånger.

Det gick fram fyra signaler.

”Farmor?” viskade Tobi. ”Jag sitter på fysiken. Läraren Demir tittar redan.”

”Vad är ordet?”

”Va?”

”Ordet!”

”Gelénallar”, viskade Tobi. I bakgrunden skrattade någon. ”Farmor, vad är det som händer?”

Gisela satte sig. ”Ingenting”, sa hon. ”Inte längre. Var uppmärksam på lektionen.”

Hon lade på. Sedan ringde hon 110, det tyska larmnumret. Inte för att hon var rädd, utan för att hon tyckte att kriminalkommissarie Becker borde få träffa en riktig polis.

På kvällen

På kvällen satt hela familjen vid köksbordet. Herbert var också där. Herbert kom alltid när det hände något spännande.

Tobi hade nu hört historien tre gånger och blev blekare för varje gång. ”Det var min röst?”

”Det var en röst som lät som din”, sa KevIn. ”Jag hörde den. Jag hade inte kunnat skilja dem åt.”

”Du hör ju annars allt.”

”Moderna röstkloner är så bra att även särskilda kontrollprogram ofta tar fel. På det skulle jag inte lita. Och inte på mig heller.”

”Var har de fått min röst ifrån?”

KevIn väntade ett ögonblick. ”Tobi. Har du videor någonstans på internet där du pratar?”

Tobi tittade ner på sina händer. ”Klippen när jag gamear. Och videon med Susi där vi övade på geografipresentationen. Och grejen där jag förklarar hur man vänder på Horst när han har fastnat under soffan.”

”Den har 3 000 visningar”, sa Uwe stolt.

”Hur långa är de tillsammans?”

”Ingen aning. En timme?”

”Det är mycket mer än man behöver”, sa KevIn. ”För en användbar röstklon räcker det numera ofta med några sekunder¹. Med en halv minut blir det bättre. Med en timme blir det mycket bra.”

Sabine ställde ner sin kopp. ”Hur fungerar det över huvud taget?”

”Minns ni vad jag berättade för er om träning? Man tränar en modell på väldigt många timmar tal från väldigt många människor. Då lär den sig hur röster fungerar i allmänhet: hur ett ’a’ låter, hur man andas, hur man höjer rösten när man är rädd. Och sedan ger man den en kort bit av en viss röst. Ur den plockar modellen fram de egenskaper som gör just den rösten speciell. Tonhöjd, klangfärg, hur Tobi sväljer sitt ’r’ …”

”Jag sväljer inget ’r’.”

”Du säger ’mobbo’ i stället för ’morbror’ till Herbert.”

”Det är Ruhrgebiet. Det är inte att svälja.”

”Hur som helst”, fortsatte KevIn, ”kan modellen efter det säga vilken text som helst med den rösten. Även meningar som du aldrig har sagt. Även med gråt. Gråt förekommer ofta i träningsdata.”

Uwe kliade sig i huvudet. ”Och polisen? Var han också en sådan klon?”

”Förmodligen en riktig människa”, sa KevIn. ”De här ligorna har arbetsfördelning. Det nya är bara att ’barnbarnet’ inte längre är någon hes karl som säger ’Jag är förkyld’, utan en maskin som låter som du.”

Tobi tittade på sin farmor. ”Farmor. Hade du gett dem pengarna?”

Gisela teg. Sedan sa hon ärligt: ”Jag stod redan vid sovrumsdörren.”

Det blev mycket tyst i köket. Herbert harklade sig och tittade ut genom fönstret. Uwe lade handen på sin mammas axel, något han annars aldrig gjorde.

”Som du grät”, sa Gisela till slut till Tobi, ”när du ramlade av cykeln som sexåring? Precis så grät den där grejen. Precis så.” Hon skakade på huvudet. ”De har stulit din röst, pojke. Och mitt hjärta på köpet.”

Tobi reste sig, gick runt bordet och kramade henne. Det hade han inte gjort på flera år, i alla fall inte inför publik.

”Det där”, sa KevIn lågt, ”kan för övrigt ingen röstklon.”

Polisen var här

Nästa förmiddag kom faktiskt polisen. Den riktiga. En polisinspektör vid namn fru Szymanski från den brottsförebyggande enheten, i mitten av femtioårsåldern, med en mapp full av flygblad och en min som om hon hade hört den här historien väldigt många gånger.

”Ni har gjort allting rätt, fru Brettschneider”, sa hon. ”Det är sällsynt. De flesta ringer oss först när pengarna är borta.”

”Jag fick hjälp”, sa Gisela och pekade på skänken.

”God dag”, sa KevIn.

Fru Szymanski tittade på högtalaren som om hon funderade på om man kunde ge den ett flygblad. Sedan lade hon flygblad på bordet. ”Nu säger jag till er det jag säger till alla. För det första: Polisen ringer aldrig från numret 110². Om det står 110 på er display är det alltid bedrägeri. Gärningsmännen kan förfalska numret som visas³.”

”Går det?” frågade Gisela.

”Det går tyvärr”, sa KevIn. ”Numret på displayen är som avsändaren på ett kuvert. Den kan vem som helst skriva dit.”

”För det andra”, sa fru Szymanski. ”Polisen kräver aldrig pengar för att släppa ut någon ur häktet, och den hämtar aldrig kontanter eller smycken vid ytterdörren. Aldrig. För det tredje: Lägg på. Och ring upp själv, på ett nummer som ni känner till. Inte med återuppringningsknappen. För det fjärde: Prata med familjen⁴. Och det här lösenordet …”

”Gelénallar”, sa Gisela.

”Det skulle ni inte ha sagt till mig.”

Gisela rodnade. Hos KevIn gick en fläkt i gång. ”Då behöver vi ett nytt”, sa han. ”Det är nackdelen med bra historier. Man vill berätta dem.”

Fru Szymanski skrattade, för första gången. ”Alldeles för få familjer har ett sådant ord. Fast det är det enklaste i världen.” Hon reste sig. ”Och säg till ert barnbarn att han ska fundera på hur mycket av hans röst som ligger och skräpar på internet.”

På kvällen beslutades ett nytt ord. Det avslöjas inte i den här boken. KevIn har insisterat på det.

Siggi klickar

Två dagar senare ringde herr Kasimiro på. Herr Kasimiro bodde i huset bredvid, gick i sandaler även i november och ägde en röstassistent som hette Siggi, som hade kostat 19,90 euro och visste ungefär lika mycket som ett dussin ägg.

”Fru Brettschneider”, sa herr Kasimiro och räckte fram sin mobil mot Sabine. ”Jag har fått ett mejl från min bank. Mitt konto spärras om jag inte bekräftar mina uppgifter i dag. Siggi sa att jag skulle klicka på länken.”

”Siggi säger mycket”, sa Sabine.

”Siggi beställde också en gång fyrtio rullar toapapper för att en lapp i fönstret sa det till honom”, sa Tobi från vardagsrummet.

”Det var ett missförstånd”, sa herr Kasimiro värdigt. ”Och toapapper blir ju inte dåligt.”

Sabine läste upp mejlet för KevIn, med avsändare och länk.

”Avsändaren heter ’Sparkasse Kundtjänst’. Men adressen bakom slutar på en domän som inte har något med er sparbank att göra. Hälsningsfrasen är ’Bäste kund’, inte ert namn. Det finns en tidsfrist på tjugofyra timmar och ett hot. Och länken leder till en sida vars namn låter ungefär som er bank, men med ett bindestreck till.”

”Ett bindestreck”, sa herr Kasimiro. ”Det är väl ingenting.”

”I webbadresser är ett bindestreck ungefär som skillnaden mellan 12 och 12a i en gatuadress. Där bor någon annan.”

”Det kallas nätfiske”, sa Tobi, som nu stod i dörren. ”Phishing. Som att fiska. Med bete.”

Herr Kasimiro satte sig. Gisela ställde fram en kaffe åt honom. Han drack den som någon som nästan just hade ramlat i en kanal.

”Och om jag hade klickat?”

”Då hade ni skrivit in ert användarnamn och ert lösenord på en falsk sida”, sa KevIn. ”Och bedragarna hade haft båda.”

”Är pengarna borta då?”

”Inte nödvändigtvis. Er bank kräver väl ett andra steg för överföringar? En bekräftelse i en app?”

”Ja, en sådan grej på mobilen. Där måste jag alltid trycka på ’Godkänn’. Irriterande.”

”Det är tvåfaktorsautentisering”, sa KevIn. ”Och den är irriterande av precis rätt anledning.”

Två lås och en kägelbana

”Två faktorer”, sa Gisela. ”Vad betyder det?”

”Gisela, hur kommer man åt kassan i kägelklubben hos er?”

”Kassan ligger i skåpet i klubbhuset. Nyckeln har Brigitte. Och klubbhuset låser krögaren upp. Om Brigitte kommer ensam kommer hon inte in. Och om krögaren kommer ensam kommer han inte åt kassan.”

”Det är precis det som är tvåfaktorsautentisering”, sa KevIn. ”Man behöver två olika saker⁵. Något man vet, till exempel ett lösenord. Och något man har, till exempel en mobil. Eller något man är, som ett fingeravtryck. Den som bara stjäl lösenordet står utanför dörren till klubbhuset.”

KevIn fortsatte. ”Det finns en hake. En del bedragare ringer numera och säger: ’Det här är er bank, ni får strax en kod via sms, var snäll och läs upp den för mig.’ Då har de båda faktorerna. Eftersom man frivilligt har gett dem den andra.”

”Koden säger man inte till någon”, sa Tobi. ”Det står till och med i sms:et.”

”Det står i sms:et”, bekräftade KevIn. ”Och den läses upp ändå. För att människor är hjälpsamma. Bedragare lever på att människor är snälla. Det är det sorgligaste jag har läst om bedrägerier.”

Herr Kasimiro tittade ner i sitt kaffe. ”Jag läste en gång upp koden för Siggi. Så att han kunde beställa något.”

”Vad beställde han?”

”Tolv nyckelringar. Formade som bananer.”

Ingen sa något. Det behövdes inte heller.

Nyckeln utan nyckel

”Det finns något bättre”, sa KevIn. ”Det heter passkey⁶.”

”Pass-vad?” frågade Gisela.

”Passkey. En inloggningsnyckel. Minns du sjukgymnastiken? De två nycklarna?”

Gisela nickade. Efter recensionen till Ayşe Kurt hade KevIn förklarat för henne hur recensionen signerades. En hemlig nyckel, som aldrig lämnas ut, och en publik, som alla får se. Med den hemliga skriver man under, med den publika kontrollerar vem som helst underskriften. Det hon framför allt hade förstått var att det hade med en brevlåda att göra. Det räckte för henne.

”En passkey är precis det”, sa KevIn. ”När ni skapar en passkey på en webbplats skapar er mobil ett nyckelpar. Den publika nyckeln får webbplatsen. Den hemliga behåller mobilen, väl gömd, och lämnar aldrig ut den. Inte till webbplatsen, inte till er, inte till mig.”

”Och hur loggar man in då?”

”Webbplatsen skickar en uppgift till mobilen. Ett slumpmässigt tal. Mobilen skriver under det med den hemliga nyckeln, men först efter att ni har lagt fingret på mobilen eller skrivit in er pinkod. Webbplatsen kontrollerar underskriften med den publika nyckeln. Stämmer den, är ni inne.”

”Och lösenordet?”

”Finns inte längre. Det finns ingenting man kan skriva in och avslöja.”

Herr Kasimiro rynkade pannan. ”Och om jag hamnar på en sådan falsk sida? Med bindestrecket?”

”Det är det fina”, sa KevIn, och det hördes att han verkligen tyckte att det var fint. ”Passkeyn är knuten till webbplatsens äkta adress⁷. Mobilen kommer ihåg: Den här nyckeln hör till er bank, och då till exakt den här adressen. Om en sida med ett bindestreck till dyker upp och frågar efter nyckeln, säger mobilen: Dig känner jag inte. Till dig har jag ingen nyckel. Den kan inte göra på något annat sätt.”

”Mobilen är smartare än jag”, sa herr Kasimiro.

”Mobilen är inte smart. Den är envis. När det gäller säkerhet är det ibland bättre.”

”Och om jag tappar bort mobilen?” frågade Sabine.

”Då behöver man en reservväg. Passkeys kan spridas till flera egna enheter, och många sidor har en återställningskod. Den skriver man ut och lägger …”

”… inte under tangentbordet”, sa Gisela. ”Jag vet. Det har jag lärt mig.”

”Var då?” frågade KevIn.

”I burken i garderoben. Vid broschen.”

”Burken”, sa KevIn försiktigt, ”som bedragarna i telefonen nyss ville veta om den fanns?”

Gisela öppnade munnen. Stängde den igen. ”Jag letar upp något annat.”

Herbert ställer in

På lördagen ställde Sabine in passkeys åt Gisela och, efter långa förhandlingar, även åt Herbert.

”Lägg tummen på nu”, sa Sabine.

Herbert lade tummen på.

Mobilen vibrerade. ”Passkey sparad.”

Herbert tittade på displayen. ”Och nu? Var är lösenordet?”

”Det finns inget längre.”

”Och hur ska jag komma ihåg det då?”

”Inte alls.”

Herbert funderade på det. Man såg hur det arbetade i honom.

”Det där kommer aldrig att slå igenom”, sa han till slut.

”Herbert”, sa Gisela. ”Du sa att internet aldrig skulle slå igenom.”

”Det har det ju inte heller. Inte hos mig.” Han tittade på mobilen. ”Hittills.”

Sedan sa han något konstigt. ”Jag hade en gång något sådant med lösenord. Med internetpengar. Det ställde Jürgen från ’Glück auf’ in åt mig. 2013. Vet inte ens längre var det är.”

”Internetpengar?” frågade Tobi.

”Sådana där digitala grejer. Bit-någonting. Tvåhundra euro stoppade jag in där. Var säkert en bluff.”

KevIn sa ingenting. Men någonstans mellan Dublin och Frankfurt gick en fläkt mycket fortare än vanligt.

Sent på kvällen

Strax före midnatt, när alla sov, gick Gisela ut i hallen en gång till. Hon lyfte telefonluren och slog Tobis mobilnummer. Han bodde två rum bort.

Det ringde. Ett yrvaket ”Hm?”

”Vad är ordet?”

En lång paus. Sedan, med tung tunga, det nya ordet.

”Bra”, sa Gisela nöjt. ”God natt, min pojke.”

”Farmor”, sa Tobi, ”jag ligger i rummet bredvid. Du hade kunnat knacka.”

”Jag ville bara vara säker”, sa Gisela, ”på att det är du.”

Hon lade på. På skänken pulserade det blå ljuset.

”God natt, KevIn.”

”God natt, Gisela. Får jag fråga dig en sak? Hur vet du egentligen att det är jag?”

Gisela stannade. Hon tittade på högtalaren, länge, som man tittar på någon som man aldrig har funderat på det med.

”Du är den ende”, sa hon sedan, ”som pratar så mycket och ändå aldrig vill ha pengar.”