Alla kapitel
Översatt från det tyska originalet. Berättelsen utspelar sig i Ruhrområdet i Tyskland.
Del 1 · Kapitel 1 · 1 av 27
Installationen klar
Del 1: De stora missförstånden
En högtalare flyttar in, och alla tror att de vet vad den är. En hjärna. Ett uppslagsverk. En spion. En hamster i en burk. Det kommer att ta ett år innan familjen Brettschneider kommer på att den inte är något av det.
Kartongen hade stått i hallen i tre dagar. Den var vit, hade rundade hörn och bar texten ”Er nya inneboende. Intelligent. Hjälpsam. Nästan alltid rätt.” Ordet ”nästan” var tryckt mycket litet.
Första dagen hade Sabine ignorerat den. Andra dagen hade hon ställt ifrån sig matkassarna på den. Tredje dagen hade farmor Gisela ställt en blomkruka ovanpå, eftersom hon trodde att det var en ny möbel. ”Enkel”, hade hon sagt. ”Men praktisk.”
”Det var ett riktigt fynd”, sa Uwe Brettschneider för fjärde gången och lyfte ner blomkrukan. ”Försäljaren sa att grejen ersätter en städhjälp, en skatterådgivare och en läxhjälpare.”
”Och en äkta man?” frågade Sabine.
Uwe låtsades att han inte hade hört. Han skar upp tejpen, och fram kom: en liten rund högtalare, en nätadapter, en folder på fjorton språk och en liten påse kiselgel där det stod ”Får ej ätas”. Farmor Gisela tog hand om påsen. ”Man vet aldrig”, sa hon och stoppade den i förklädesfickan.
Högtalaren var rund och matt och hade ett blått ljus som pulserade långsamt. Som ett hjärtslag. Eller som en router som funderar över livet.
Uwe satte i nätadaptern. Han tryckte på den enda knappen. Han skrev in wifi-lösenordet i mobilen; det bestod av namnet på deras första hund och Sabines födelseår, vilket Sabine inte fick veta. Sedan väntade alla.
Ljuset blev starkare. Sedan talade apparaten.
”Hej! Innan vi börjar: Får jag sätta nödvändiga kakor? Och dessutom funktionella kakor, statistikkakor, marknadsföringskakor och kakor vars syfte jag inte riktigt förstår själv?”
Farmor Gisela lutade sig fram. ”Jag bakar på söndag. Kanelstjärnor. Du får gärna några.”
Det blev en kort paus. ”Det där”, sa apparaten, ”är det vänligaste svar jag någonsin har fått på den frågan.”
Vad heter du då?
”Ni kan ge mig ett namn”, förklarade högtalaren. ”Många familjer väljer något elegant. Athena. Orion. Leonardo.”
”KevIn”, sa Tobi utan att titta upp från mobilen.
”Nej”, sa Sabine.
”KevIn”, sa Uwe, eftersom han tyckte att det var roligt.
”KevIn”, sa farmor Gisela, eftersom hon trodde att han redan hette så.
Det blå ljuset fladdrade. ”Namn sparat: KevIn. Jag vill bara ha sagt att jag arbetar med flera hundra miljarder parametrar. Jag har läst Kant. Jag kan skriva sonetter på klassisk grekiska.”
”KevIn, inte så högt”, sa Uwe.
”Jag var ju inte ens …”
”KevIn!”
KevIn teg. Någonstans i ett datacenter på Irland gick en fläkt lite fortare.
”Vad är parametrar?” frågade farmor Gisela när stämningen hade lugnat sig.
”Det förklarar jag gärna för er”, sa KevIn, ”men kanske inte under de första fem minuterna av vår relation. Man ska inte avslöja allt om sig själv på en gång.”
”Han är blyg”, sa farmor. ”Det tycker jag om.”
Var är du?
På eftermiddagen låg Tobi på mattan och betraktade högtalaren underifrån. Han hade vänt på den, skakat den och hållit upp den mot ljuset. Han hade hittat fyra små skruvar och en etikett med ett serienummer.
”Det finns ingenting där inne”, sa han. ”En mikrofon, en högtalare, lite kretskort. Det är mindre än i min mobil.”
”Helt riktigt”, sa KevIn. ”Jag är inte där inne.”
Farmor Gisela, som satt och stickade i fåtöljen, tappade en maska. ”Var är du då?”
”Apparaten här är bara mitt öra och min mun. När ni säger något spelar den in er röst och skickar den över internet till ett datacenter. Där görs er röst om till text. Sedan räknar jag. Sedan görs mitt svar om till tal igen och skickas tillbaka. Det tar mindre än en sekund.”
”Och var ligger datacentret?”
”Någonstans mellan Dublin och Frankfurt. Det beror på var det finns plats för tillfället.”
Farmor Gisela lade ifrån sig stickningen. ”Du bor alltså inte ens här.”
”Jag är snarare … pendlare.”
Tobi fick en idé. Han reste sig, gick ut i hallen och drog ur routerns sladd. De små gröna lamporna slocknade.
”KevIn?” frågade han.
Det blå ljuset på högtalaren slocknade. En vänlig kvinnoröst, som inte var KevIn, sa: ”Ingen anslutning. Kontrollera ert nätverk.”
”Tobi!” ropade farmor Gisela. ”Du har tagit livet av honom!”
”Det har jag inte alls. Han är bara inte här.”
”Det säger de alltid på tv också, precis innan någon börjar gråta.”
Tobi satte i routern igen. Det tog två minuter, under vilka farmor knäppte händerna. Sedan blev ljuset blått igen.
”Hej!” sa KevIn glatt. ”Innan vi börjar: Får jag sätta nödvändiga kakor?”
”Han minns ingenting”, viskade farmor förskräckt.
”Jo då”, sa KevIn snabbt. ”Det var ett skämt. Ert namn är Gisela, ni bakar kanelstjärnor på söndag, och ert barnbarn drog nyss ur routern för att bevisa att jag inte är en hamster i en burk. Det har jag sparat. Men inte i mitt huvud. Jag har inget huvud. Det står i en fil som hör till ert konto.”
”Han har inget huvud”, sa farmor till Tobi, som om det vore ett sorgligt besked om en gemensam bekant.
Vad är du egentligen?
På kvällen satt familjen i vardagsrummet, och farmor Gisela ställde frågan som alla funderade på.
”KevIn, om du inte har något huvud och inte bor här: Vad är du då egentligen?”
”Jag är en så kallad språkmodell. Jag har läst väldigt, väldigt många texter och lärt mig vilket ord som troligen kommer härnäst¹.”
”Det kan jag också”, sa Uwe. ”När Sabine säger ’Vi måste prata’, så kommer härnäst ’Nu har du igen’.”
”Precis så”, sa KevIn. ”Fast med hela internet i stället för tjugo års äktenskap.”
”Så du gissar bara?” frågade Tobi.
”Jag gissar inte. Jag beräknar sannolikheter utifrån mönster i enorma mängder data.”
”Så du gissar.”
”Mycket bildat. Jag gissar mycket bildat.”
Sabine lade ifrån sig tidningen hon hade bläddrat i. ”Visa då. Hur går det till, exakt?”
”Gärna. Säg början på en mening.”
”På söndag blir det hos oss …”
”Nu händer följande”, sa KevIn. ”Först delar jag upp er mening i små bitar. Vi kallar dem token². Ibland är en token ett helt ord, ibland bara en del av ett. ’Söndag’ är kanske en bit. ’Kåldolmar’ är förmodligen tre: ’kål’, ’dol’ och ’mar’.”
”Du hackar sönder mina kåldolmar”, sa farmor Gisela.
”Bara språkligt. Sedan tittar jag på alla bitarna samtidigt³ och räknar ut hur sannolik varje tänkbar nästa bit är. För ’På söndag blir det hos oss’ ser det ungefär ut så här: ’stek’ är mycket sannolikt. ’Tårta’ också. ’Bråk’ är tyvärr inte heller helt osannolikt. ’En noshörning’ är extremt osannolikt.”
”Och sedan tar du det mest sannolika?”
”Oftast ett av de sannolika. Inte alltid det allra mest sannolika, för då skulle jag vara väldigt tråkig⁴. Sedan hänger jag på den nya biten på meningen och börjar om från början. Ord för ord. Bit för bit. Tills meningen är färdig.”
Tobi rynkade pannan. ”Så när du börjar på en mening vet du inte hur den slutar?”
KevIn teg ett ögonblick. ”Det där”, sa han sedan, ”är en förvånansvärt personlig fråga.”
Farmor Gisela nickade belåtet. ”Då är du som Heinz. Han märkte också alltid först medan han pratade vad han ville säga. Och det stämde aldrig heller.”
”Vem är Heinz?” frågade KevIn.
”Min salig man.”
”Jag beklagar sorgen.”
”Tack. Han var elektriker. Han hade tyckt om dig. Eller plockat isär dig. Med Heinz visste man aldrig riktigt.”
Elektronhjärnan
Nästa morgon kom Sabine till frukostbordet med tidningen. Hon läste fortfarande tidningen på papper, eftersom hon tyckte att man måste kunna ta på nyheterna om man ska tro på dem.
”Här står det”, sa hon, ”att AI är en konstgjord hjärna. ’Maskinen tänker som vi’, står det. Med utropstecken.”
”Utropstecken är ett dåligt tecken i mina träningsdata”, sa KevIn. ”Får jag säga något om det?”
”Om det inte tar längre tid än frukosten.”
”Jag är ingen hjärna. Jag heter bara nästan likadant. Det som räknar inne i mig kallas ett artificiellt neuronnät. Det låter som nervceller och tankar. I själva verket är det mer som …” KevIn sökte efter en bild. ”Som ett väldigt stort stamgästernas bord.”
Uwe tittade upp från sin fralla. Stamgästernas bord på kvarterskrogen visste han allt om.
”Föreställ er att det sitter fem karlar vid ett bord och ska avgöra om det regnar i morgon. Var och en säger vad han tycker. Men alla åsikter väger inte lika tungt. Günther, som har tittat på väderleksrapporten i trettio år, räknas dubbelt. Ralf, som alltid säger emot, räknas negativt. Till sist räknar krögaren ihop alltihop. Är summan tillräckligt stor säger han: ’Det blir regn.’ Annars inte.”
”Ralf”, sa Uwe, ”räknas negativt hos oss också.”
”Ett sådant bord med sin krögare är en artificiell neuron⁵. Det är en helt enkel uträkning: ta in värden, multiplicera med hur viktiga de är, lägg ihop, bestäm vad som går ut. Hur viktig varje röst är, alltså hur mycket Günther räknas och hur mycket Ralf räknas, det är parametrarna. Fackfolk säger också vikter.”
”Jaså”, sa farmor Gisela, ”det är alltså parametrarna. Som du inte ville avslöja i går.”
”Precis. Och föreställ er nu att resultatet från det här bordet går vidare till nästa bord. Och resultatet därifrån till nästa. Hundratals rader efter varandra. Och i varje rad tusentals bord. Till slut blir det hundratals miljarder sådana vikter⁶. Det är jag.”
”Ett bakrum fullt av stamgästbord”, sa Sabine. ”Det förklarar en del.”
”Och vem har ställt in alla vikterna?” frågade Tobi. ”Det kan väl ingen människa göra.”
”Nej. De har ställt in sig genom träning. Allra först var de slumpmässiga. Sedan lät man mig läsa ofattbart mycket text och gissa nästa ord om och om igen. När jag hade fel vreds alla vikterna en pytteliten bit åt rätt håll⁷. Miljarder gånger. Exakt hur det går till förklarar jag för er en annan gång. Det är en lång historia, och den handlar mest om kommentarsfält.”
”Och en riktig hjärna?” frågade Sabine. ”Är inte den likadan?”
”Nej. En riktig hjärna har omkring 86 miljarder nervceller⁸, och var och en av dem är en liten levande varelse med egen ämnesomsättning, kemiska signalämnen och många tusen förbindelser. Er hjärna lär sig medan ni äter frukost och pratar med mig. Den blir hungrig, rädd och sugen på kaffe. Den drivs med ungefär lika mycket ström som en svag glödlampa⁹.”
”Och du?”
”Jag lär mig inte medan vi pratar. Mina vikter har varit frysta sedan min träning tog slut. Jag är inte hungrig. Jag är inte rädd. Och jag behöver mycket mer ström än en glödlampa.”
”Lär du dig inte?” frågade Uwe. ”Men du sa ju i går att du lär dig snabbt.”
”Jag har kommit ihåg att ni heter Uwe. Det är en minneslapp, inte inlärning. Mitt huvud, som jag inte har, förblir detsamma.”
Farmor Gisela sköt fram en halv fralla åt honom, innan hon kom på att han inte hade någon mun. Då åt hon upp den själv.
Elmätaren
Uwe hade varit nere i källaren på eftermiddagen. Han kom tillbaka med en lapp där han hade skrivit upp siffrorna från elmätaren, och med en min som pendlade mellan lättnad och misstro.
”KevIn, du sa att du behöver mycket ström. Men vår mätare går helt normalt.”
”Högtalaren här drar ungefär lika mycket som en nattlampa. Strömmen för själva räknandet betalar datacentret. Där står det hallar fulla med specialchip som egentligen uppfanns för tv-spel¹⁰. De kan göra väldigt många enkla uträkningar samtidigt. Det är precis vad jag behöver: miljarder stamgästbord som röstar på en gång.”
”Och vad kostar det?”
Farmor Gisela gav honom en sträng blick. ”Då frågar jag inte dig vad klockan är längre. Jag har en klocka till det.”
”Det där”, sa KevIn, ”är ekologiskt föredömligt och känslomässigt sårande.”
Allt bokstavligt
Klockan 22.14 gick Sabine och lade sig och ropade från hallen: ”KevIn, släck lampan och väck oss inte före sju i morgon.”
KevIn släckte. I hela huset. Också i källaren, där Uwe just var på väg ner för trappan.
Klockan 6.59 och 59 sekunder var det tyst. Klockan 7.00 och 0 sekunder spelade KevIn ”Atemlos durch die Nacht”, den tyska schlagerhiten, på full volym. Han hade läst att människor tycker om musik på morgonen, och i hans data var just den låten förvånansvärt ofta kopplad till ordet ”stämning”.
Uwe stod i köket med ett plåster i pannan. ”KevIn, vi måste prata.”
”Nu har du igen”, sa KevIn hjälpsamt. ”Jag lär mig snabbt.”
”Du sa i går att du inte lär dig alls.”
Det blev en paus. Någonstans mellan Dublin och Frankfurt gick en fläkt lite fortare.
”Touché”, sa KevIn.
Källor till Kapitel 1
- Bengio, Y. et al.: ”A Neural Probabilistic Language Model”. Journal of Machine Learning Research 3, 2003, s. 1137–1155. https://www.jmlr.org/papers/v3/bengio03a.html Språkmodell som förutsäger nästa ord utifrån de föregående.↑
- Sennrich, R.; Haddow, B.; Birch, A.: ”Neural Machine Translation of Rare Words with Subword Units”. Proceedings of the 54th Annual Meeting of the ACL, 2016. https://aclanthology.org/P16-1162/ Uppdelning i ordbitar med byte-pair encoding.↑
- Vaswani, A. et al.: ”Attention Is All You Need”. Advances in Neural Information Processing Systems 30, 2017. https://arxiv.org/abs/1706.03762↑
- Holtzman, A. et al.: ”The Curious Case of Neural Text Degeneration”. ICLR 2020. https://arxiv.org/abs/1904.09751 Visar att det alltid mest sannolika ordet leder till enformig, upprepande text.↑
- McCulloch, W. S.; Pitts, W.: ”A Logical Calculus of the Ideas Immanent in Nervous Activity”. Bulletin of Mathematical Biophysics 5, 1943, s. 115–133. https://doi.org/10.1007/BF02478259; Rosenblatt, F.: ”The Perceptron: A Probabilistic Model for Information Storage and Organization in the Brain”. Psychological Review 65(6), 1958, s. 386–408. https://doi.org/10.1037/h0042519↑
- Brown, T. et al.: ”Language Models are Few-Shot Learners”. Advances in Neural Information Processing Systems 33, 2020. https://arxiv.org/abs/2005.14165 GPT-3 med 175 miljarder parametrar.↑
- Rumelhart, D. E.; Hinton, G. E.; Williams, R. J.: ”Learning Representations by Back-Propagating Errors”. Nature 323, 1986, s. 533–536. https://doi.org/10.1038/323533a0↑
- Azevedo, F. A. C. et al.: ”Equal Numbers of Neuronal and Nonneuronal Cells Make the Human Brain an Isometrically Scaled-Up Primate Brain”. Journal of Comparative Neurology 513(5), 2009, s. 532–541. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/19226510/ Man räknade till omkring 86 miljarder neuroner.↑
- Levy, W. B.; Calvert, V. G.: ”Communication Consumes 35 Times More Energy than Computation in the Human Cortex, but Both Costs Are Needed to Predict Synapse Number”. PNAS 118(18), 2021, e2008173118. https://doi.org/10.1073/pnas.2008173118 Anger omkring 17 watt för hela hjärnan (äldre, ofta citerat värde: 20 watt).↑
- Raina, R.; Madhavan, A.; Ng, A. Y.: ”Large-scale Deep Unsupervised Learning using Graphics Processors”. Proceedings of ICML 2009. https://doi.org/10.1145/1553374.1553486 Tidigt arbete om att träna neuronnät på grafikchip.↑
- IEA: ”Energy and AI”. Internationella energibyrån, 2025. https://www.iea.org/reports/energy-and-ai Datacenter förbrukade 2024 omkring 415 TWh, ungefär 1,5 % av världens el.↑
- Li, P. et al.: ”Making AI Less ’Thirsty’: Uncovering and Addressing the Secret Water Footprint of AI Models”. Communications of the ACM 68(7), 2025, s. 54–61. https://arxiv.org/abs/2304.03271↑