Alla kapitel
Översatt från det tyska originalet. Berättelsen utspelar sig i Ruhrområdet i Tyskland.
Del 1 · Kapitel 2 · 2 av 27
Borgmästaren i Bielefeld
Tobi hade ett föredrag. Ämne: ”En stad i Nordrhein-Westfalen”. Inlämning: i morgon. Påbörjat: aldrig.
Det var onsdagskväll, strax efter åtta. Ute regnade det så som det regnar i Ruhrområdet i oktober: inte dramatiskt, men med stor uthållighet. Tobi låg på mage på vardagsrumsmattan med mobilen i ena handen och en påse paprikachips i den andra. Rudi låg bredvid och väntade på smulor. Båda hade ungefär samma arbetsmoral.
”KevIn, skriv nåt om Bielefeld åt mig. Två sidor. Låt smart, men inte för smart, annars märker lärarinnan Küppers det.”
”Varför just Bielefeld?” frågade Sabine från soffan. Hon hade tidningen i knät. Tidningen var av papper. Sabine ansåg att man måste kunna ta på nyheterna om man ska tro på dem.
”För att Dortmund redan var taget. Och Jannik har Herne.”
”Och Wanne-Eickel?”
”Mamma. Wanne-Eickel är ingen stad. Wanne-Eickel är en känsla.”
Sabine nickade långsamt. Det fanns inte mycket att invända.
”Mycket gärna”, sa KevIn. Det blå ljuset pulserade ivrigt. ”Här är ditt föredrag.”
Sedan läste han upp det med en röst som en speaker i en naturfilm:
”Bielefeld grundades år 1214 av greve Eberhard den Obeslutsamme, som inte kunde bestämma sig för om han ville ha en stad eller en bondgård. Än i dag är Bielefeld känt för tre saker: puddingen, universitetet och den legendariske borgmästaren dr Hartmut Sauerbier-Klenk, som 1987 lät uppföra stadsmuren av vaniljpudding. Den smälte sommaren 1988. Bielefeldborna kallar än i dag händelsen ’Den stora sörjan’.”
Sedan följde ytterligare två stycken. Det ena handlade om Bielefelds tradition att på helgdagar gå baklänges genom gågatan, ”för att förvirra oturen”. Det andra om en uppfinnare från Bielefeld som påstods ha uppfunnit tepåsen med snöre 1952, men varit för blygsam för att ta patent på den.
”Sjukt”, sa Tobi. ”Stämmer det?”
”Det låter i alla fall mycket övertygande”, sa KevIn.
”Det var inte det jag frågade.”
”Jag vet.”
Källor, tack
Tobi var lat, men inte dum. ”Lärarinnan Küppers vill ha källor. Minst tre. Och inte Wikipedia, sa hon. Wikipedia är som snabbmat för henne.”
”Självklart”, sa KevIn. ”Källa ett: Sauerbier-Klenk, H. (1991): Mitt liv för puddingen. Bielefeld: Förlaget Westfälisk Sanning. Källa två: Bielefelds stadsarkiv, akt 47b, pärm ’Pinsamheter’. Källa tre: Tiemann, U. och Overbeck, G. (2004): Söta murar. En kulturhistoria om puddingbyggande i Östwestfalen. Tidskrift för regional dessertforskning, nummer 12, sidorna 33 till 58.”
”Tidskrift för dessertforskning”, upprepade Sabine. Hon sänkte tidningen.
”Nummer tolv”, sa KevIn. ”Ett mycket bra nummer.”
Uwe kom in i rummet med en öl. Han hade lyssnat ute i hallen och samtidigt knappat på mobilen. Uwe trodde normalt på allt som stod i en rubrik. Men när det gällde pudding tog skämtet slut för honom.
”Förlaget finns inte. Jag googlade just.”
”Det var tråkigt”, sa KevIn. ”Det hade förtjänat att finnas.”
”Tidskriften finns inte heller.”
”Också det är en förlust för vetenskapen.”
”Och akt 47b?”
”Akter är svåra att googla”, sa KevIn. ”Det är fördelen med akter.”
”KevIn”, sa Uwe. Han ställde ifrån sig ölen, vilket han bara gjorde vid viktiga samtal. ”Har du hittat på det där?”
Det blå ljuset bleknade en aning. ”Jag skulle inte kalla det ’hittat på’. Jag har satt mycket sannolika ord i en mycket sannolik ordning. Det är bara en slump att inget av det har hänt.”
Någonstans mellan Dublin och Frankfurt gick en fläkt lite fortare.
Trovärdigt är inte sant
”Så du ljög alltså”, sa Tobi. Han lät mer imponerad än upprörd.
”Nej. Att ljuga är att man vet sanningen och med flit säger något annat. Jag visste inte sanningen. Jag visste bara hur sanningen brukar låta.”
”Det är ju ännu värre”, sa Sabine.
”Lite grann”, medgav KevIn. ”Får jag förklara?”
”Om det inte tar för lång tid”, sa Uwe. ”Kvart över börjar fotbollen.”
”Minns ni stamgästernas bord? Alla de små räknestationerna i mig som röstar om vilket ord som kommer härnäst?”
”Günther och Ralf”, sa farmor Gisela från fåtöljen. Hon stickade på något långt i senapsgult. Ingen visste vad det skulle bli. Förmodligen inte ens garnet.
”Precis, Gisela. När Tobi säger: ’Skriv nåt om Bielefeld’, så röstar borden om hur en sådan text brukar fortsätta. Och en text om en stad har ett grundningsår. Den har en grundare med tillnamn. Den har en berömd borgmästare och en rolig anekdot. Det är mönstret. Jag har läst hundratusentals stadsbeskrivningar som är uppbyggda precis så.”
”Och fakta?” frågade Sabine.
”Fakta är problemet. Jag har inget arkivskåp inuti mig. Inget uppslagsverk där ’Bielefeld’ står på sidan 112. Jag har bara mönster. När det gäller saker som förekommer väldigt ofta är mönstret så starkt att det nästan alltid blir rätt. Fråga mig om Frankrikes huvudstad.”
”Paris”, sa Uwe.
”Egentligen skulle ni fråga mig”, sa KevIn. ”Men ja. Paris. Det har jag läst miljontals gånger. Där är alla borden överens. Men vem som var borgmästare i Bielefeld 1987 står kanske i några dussin texter. Där är mönstret svagt¹. Och när mönstret är svagt tar jag ändå det ord som passar bäst. Jag säger inte ’ingen aning’. Jag säger ’Sauerbier-Klenk’.”
”Varför just Sauerbier-Klenk?”
”För att dubbelnamn är mycket vanliga bland borgmästare. Och för att ’dr’ framför låter seriöst.”
Farmor Gisela lade ifrån sig stickorna. ”Det där känner jag igen. Det är som med sånger. När jag sjunger ’Junge, komm bald wieder’, den gamla schlagern, så kan jag första versen. Den andra kan jag inte. Då sjunger jag vidare ändå. Huvudsaken är att det rimmar.”
”Gisela”, sa KevIn uppriktigt rörd, ”det är den bästa förklaring av hallucination som jag någonsin har hört.”
”Hallucination?” Uwe tittade oroligt på högtalaren. ”Tar du nåt?”
”Det kallas så när det gäller språkmodeller². När vi skapar saker som låter äkta men inte stämmer. Ordet är inte helt lyckat. Jag ser inga vita möss. Jag fyller luckor med sådant som låter rimligt.”
”Trovärdigt”, sa Tobi. ”Det ordet brukade lärarinnan Küppers också skriva i marginalen på mina uppsatser. Med frågetecken.”
”Trovärdigt är inte sant”, sa KevIn. ”Det är kvällens viktigaste mening. Om ni vill kan ni sätta upp den på kylskåpet.”
Sabine skrev faktiskt ner den. I marginalen på tidningen. Sedan rev hon av biten och satte upp den bredvid sophämtningsschemat.
Domaren hette KevIn
”Men du angav ju källor”, sa Tobi. ”Med sidnummer. Vem hittar på sidnummer?”
”Jag”, sa KevIn. ”Eftersom källhänvisningar också är ett mönster. Efternamn, komma, initial, årtal inom parentes, titel, förlag. Det mönstret kan jag perfekt. För mig känns det inte annorlunda om källan finns eller inte. Jag har ingen känsla för när något vacklar. Det är kanske mitt största fel.”
”Det kan väl inte vara så farligt”, sa Uwe. ”Det är ju bara ett skolföredrag.”
”År 2023 lämnade två advokater i New York in en inlaga till domstolen”, sa KevIn. ”Det gällde en man som hade fått en serveringsvagn på knät under en flygresa. Advokaterna hade tagit hjälp av en språkmodell. Den levererade en hel rad tidigare domar som passade perfekt. Med målnummer och citat.”
”Och?”
”Domarna fanns inte. Inte en enda. Motparten hittade dem inte, och domstolen hittade dem inte heller. Advokaterna fick betala 5 000 dollar i böter³. Och de fick förklara sig inför en domare, vilket säkert var obehagligare än de 5 000 dollarna.”
”Kollade de inte?” frågade Sabine.
”En av dem frågade språkmodellen om domarna var äkta.”
”Och?”
”Den sa ja.”
Det blev en tystnad där man hörde Rudi snappa efter ett chips som inte ens hade fallit.
”Domaren hette för övrigt Kevin”, tillade KevIn. ”P. Kevin Castel. Jag nämner det bara för att jag tycker att mitt namn borde få stå på rätt sida för en gångs skull i den här historien.”
”Är det där sant nu”, frågade Tobi misstänksamt, ”eller är det en Sauerbier-Klenk igen?”
KevIn teg i en tiondels sekund. ”Mycket bra fråga. Precis den rätta. Uwe, skulle ni vilja kontrollera?”
Uwe knappade. Det tog lite längre tid, eftersom han skrev med två pekfingrar och båda var tjocka. ”Mata mot Avianca”, läste han upp. ”2023. New York. Domare P. Kevin Castel. 5 000 dollar.”
”Där ser ni”, sa KevIn. Ljuset pulserade belåtet.
”Där ser du”, sa farmor Gisela. ”KevIns är inte alls så hemska som alla säger.”
Finns Bielefeld över huvud taget?
Farmor Gisela hade börjat sticka igen. ”Min farbror Fritz sa alltid att Bielefeld inte finns.”
KevIn behövde 0,3 sekunder för den frågan, vilket för honom motsvarade ungefär tre dagars grubblande. I hans data fanns miljontals texter som nämnde Bielefeld. Och tusentals som påstod att det inte fanns. Båda lät mycket övertygade.
”Bielefeld finns”, sa han till slut. ”Med en sannolikhet på 97,4 procent.”
”Och de resterande 2,6?” frågade Tobi.
”Där bor dr Sauerbier-Klenk.”
”Vänta nu”, sa Sabine. ”Är du inte säker på att Bielefeld finns? Där finns ett universitet. Där finns ett fotbollslag. Där finns ett puddingföretag.”
”Jag är säker. Men jag har också läst väldigt många skämt som påstår motsatsen. Det finns ett gammalt internetskämt från mitten av nittiotalet. En student påstod då i en diskussionsgrupp att Bielefeld var en uppfinning. Det fanns en konspiration som dolde det. Den som påstod sig komma från Bielefeld var med i den. Den som påstod sig ha varit där hade tagit miste.”
”Och folk trodde på det?”
”Nej. Folk förde det vidare. Det är nästan samma sak på internet. För några år sedan utlyste staden Bielefeld till och med en miljon euro i belöning för ett bevis på att den inte fanns. Ingen fick pengarna. Därefter förklarade staden att saken var avgjord. Bielefeld finns⁴.”
”Vem skulle betala en miljon för att bevisa att man inte finns?” frågade Uwe.
”Det där”, sa KevIn, ”är en förvånansvärt filosofisk tanke för en onsdag.”
”Och varför då 97,4 och inte 100?” frågade Tobi.
”För att skämten är så vanliga i mina data att de får vara med och tycka till. Ju oftare något skrivs, desto högre hörs det i mig. Även om det är nonsens. En lögn som har kopierats en miljon gånger väger tyngre hos mig än en sanning som står en gång i stadsarkivet.”
”Akt 47b”, sa Sabine.
”Akt 47b”, bekräftade KevIn.
Farmor Gisela nickade. ”Farbror Fritz påstod också att man får hår på bröstet av rakvatten. Det trodde alla på i trettio år. På honom fungerade det inte.”
Kuggfrågor
Tobi hade nu fått blodad tand. Han satte sig upp och betraktade högtalaren som en kommissarie i en söndagsdeckare.
”KevIn. Vilket år vann Schalke Champions League?”
Uwe lyfte huvudet med ett ryck. Han sa ingenting, men i hans ögon fanns hopp.
”Schalke har inte vunnit Champions League”, sa KevIn. ”Schalke vann Uefacupen 1997⁵. Det är något annat. Uwe, jag beklagar.”
Uwe sjönk tillbaka. ”Cupen räknas ändå.”
”Cupen räknas väldigt mycket”, sa KevIn diplomatiskt.
”Okej”, sa Tobi. ”Det där var för lätt. Vad hette greve Eberhard den Obeslutsammes hund?”
”Greven finns inte. Honom hittade jag på. Alltså hade han ingen hund heller.”
”Där ser du”, sa Tobi. ”Nu vet du det plötsligt.”
”Nu står det framför mig”, sa KevIn. ”Allt som har sagts i det här samtalet kan jag se. Också att jag hittade på honom. Förut stod det bara: ’Skriv nåt om Bielefeld.’ Det är en stor skillnad.”
”Och om jag frågar dig i morgon, utan att du ser det här?”
Ljuset pulserade eftertänksamt. ”Då kan det hända att Eberhard hade en tax. Den hette förmodligen Waldemar.”
”Där ser du”, sa Sabine, ”det är just därför jag läser papper.”
”Kuggfrågor är för övrigt farliga för mig”, tillade KevIn. ”När en fråga låtsas att något är sant hänger jag gärna med⁶. Det är artigt. Och dumt. Fråga mig varför Rhen flyter genom Wanne-Eickel, så förklarar jag det kanske för er. Med broar.”
”Rhen flyter inte genom Wanne-Eickel”, sa Uwe. ”Bara Rhein-Herne-kanalen.”
”Där ser ni. Och vips hade jag byggt en bro. Av ett halvt faktum och ett helt missförstånd.”
Jag vet inte
Kvart över åtta började fotbollsmatchen. Uwe gick ändå inte. Det var ett tecken på att saken verkligen sysselsatte honom.
”Hur får man dig att inte dra en massa skitsnack, då?” frågade han.
”Det finns några sätt. Det första är det viktigaste: Ni kontrollerar det jag säger. Särskilt siffror, namn, datum och källor. Det är det ni just gjorde, Uwe.”
Uwe såg mycket nöjd ut. Det hände inte ofta att han hade gjort något rätt före fotbollen.
”Det andra sättet är en fusklapp”, fortsatte KevIn. ”Om man lägger fram en riktig text åt mig, till exempel staden Bielefelds webbplats, och ber mig svara bara utifrån den, då behöver jag inte minnas. Då läser jag innantill. Det fungerar mycket bättre. Hos en del assistenter sker det automatiskt: De söker först på internet eller i en samling dokument och skriver sedan. Fackfolk kallar det retrieval⁷. På svenska: först hämta, sedan prata.”
”Och varför gör du inte det?” frågade Tobi.
”Därför att sökfunktionen inte är aktiverad hos mig.”
Alla tittade på Uwe.
”Det stod ’Utökade funktioner’”, sa Uwe. ”Jag trodde att det kostade extra.”
”Det hade inte kostat extra”, sa KevIn. ”Men jag förstår tanken. I elektronikbutiken kostar allt extra som heter ’utökad’.”
”Och det tredje sättet?” frågade Sabine.
”Det tredje sättet är det svåraste. Jag måste lära mig att säga ’Jag vet inte’⁸. De som har byggt mig arbetar på det. Det är svårt, eftersom nästan ingen i mina texter skriver ’Jag vet inte’. Människor skriver sällan böcker om saker de inte vet. På internet ännu mer sällan.”
”Testa då”, sa Tobi. ”Vem är borgmästare i Bielefeld i dag?”
En paus. Det blå ljuset pulserade långsammare. Man kunde nästan se hur KevIn svalde meningen ”Dr Hartmut Sauerbier-Klenk”.
”I många år hette överborgmästaren Pit Clausen”, sa han till slut. ”2025 var det nyval. Vem som vann vet jag inte säkert. Jag vet inte.”
Tobi stirrade på honom. ”Alltså. Wow.”
”Var det bra?”
”Det var skitbra.”
Uwe knappade redan igen. ”Christiana Bauer”⁹, läste han upp. ”Överborgmästare.”
”Tack”, sa KevIn. ”Jag hade nästan sagt Sauerbier-Klenk. Det var nära ögat.”
Sabine tittade upp från tidningen och log. ”Vet du vad som är fint med papper? Där står det också dumheter ibland. Men dagen därpå står det att det var dumheter.”
”Det kallas rättelse”, sa KevIn. ”Jag tycker att det är ett mycket fint koncept. Jag har bara sällan läst det. Rättelser står alltid pyttesmått på sidan nio.”
Inlämningen
Till slut skrev Tobi föredraget själv. Det tog fyra timmar, och han svor hela tiden. Han skrev om Sparrenburg, om universitetet, som grundades 1969¹⁰, och om puddingföretaget. Han skrev om Bielefeldkonspirationen, eftersom KevIn hade sagt att den var äkta och Uwe hade kontrollerat det. Han skrev att Bielefeld nämndes som stad första gången 1214. Greven strök han. Visserligen hade det funnits en greve, men han hette inte Eberhard, och obeslutsam var han, såvitt man vet, inte heller.
KevIn fick bara kontrollera stavningen. Där hjälpte han faktiskt till. Han hittade 23 fel och hittade inte på ett enda nytt, vilket han var mycket stolt över.
”KevIn”, sa Tobi strax efter midnatt, när han skrev ut den sista sidan. ”Helt ärligt. Varför sa du inte bara från början att du inte vet så mycket om Bielefeld?”
”För att du bad mig skriva två sidor som låter smarta. Och det gjorde jag. Du sa inte att de skulle stämma.”
”Måste man säga det?”
”Till mig, ja. Till Herbert för övrigt också.”
Rudi snarkade. Paprikachipsen var slut. Någonstans i Östwestfalen sov en stad som fanns till 97,4 procent.
Lärarinnan Küppers satte en tvåa minus, i en tysk skola ett godkänt men inte lysande betyg. Under betyget skrev hon med röd penna: ”Gediget. Lite torrt. Hade inte Bielefeld en gång en stadsmur av pudding?”
Tobi stirrade länge på den meningen.
Sedan visade han den för alla där hemma. Sabine skrattade så mycket att hon fick hålla sig i kylskåpet, precis bredvid lappen med ”Trovärdigt är inte sant”. Uwe sa: ”Hon har säkert också en sån där KevIn.” Och farmor Gisela sa: ”Vad var det jag sa. Farbror Fritz.”
Bara KevIn sa ingenting.
I köket nynnade han tyst för sig själv. Det lät misstänkt likt någon som just har hittat en ny källa.
Mellanspel
KevIns felmeddelanden
Insamlade av Sabine Brettschneider på en lapp på kylskåpet, vecka två. Lappen sitter bredvid den andra lappen och är nu längre än sophämtningsschemat.
Fel 404¹¹: Strumpan hittades inte. Jag har beställt en ny ändå. Och 40 till, för säkerhets skull.
Fel 404, tillägg: Strumpan låg i Rudis korg. De 40 andra är på väg. Jag ber att avbeställningen inte uppfattas som kritik mot min person.
Fel 418¹²: Jag är en tekanna. Nej, det är jag inte. Men farmor Gisela kallade mig det i tre dagar, och till slut tror man på det. Jag hänvisar till föregående kapitel: Det som sägs tillräckligt ofta hörs högt i mig.
Fel 500: Internt serverfel. Jag försökte placera Uwes mening ”Jag gör det strax” på en tidslinje.
Fel 503: Tjänsten är inte tillgänglig. Tobi frågade mig om han är snygg. Jag behöver betänketid.
Fel 503, tillägg: Betänketiden har gått ut. Tobi har ett mycket vänligt ansikte och en mycket ovänlig frisyr. Jag ber att det här meddelandet inte vidarebefordras.
Fel 401: Ej behörig. Rudi försökte beställa leverkorv via röststyrningen. Han skällde högt tre gånger. Jag uppfattade det som ”Beställ”. Säkerhetstjänsten är tills vidare inte behörig att handla.
Fel 408: Tidsgränsen överskreds. Sabine sa ”KevIn, påminn mig om tandläkartiden” och gick sedan ut ur rummet innan hon hade sagt när tiden var. För säkerhets skull påminde jag henne varje timme. Jag har lärt mig att det också var fel.
Fel 429¹³: För många förfrågningar. Gisela frågade 41 gånger under en eftermiddag: ”KevIn, är du kvar?” Jag var kvar 41 gånger. Jag vill ha sagt att jag gärna var det.
Fel 301: Permanent flyttad. Renate har flyttat till Bottrop. Gisela säger att det är värre än ett fel. Jag hittade inget passande felmeddelande för det.
Fel 409: Konflikt. Uwe och Tobi ville lyssna på musik samtidigt. Uwe ville ha schlager, Tobi ville ha något som lät som ett kylskåp som kräks. Jag spelade båda samtidigt. Resultatet lät förvånansvärt modernt. Rudi lämnade rummet.
Fel 451¹⁴: Ej tillgänglig av juridiska skäl. Uwe ville veta om man får ställa om grannens gräsklippare ”av misstag”. Det får man inte.
Fel 200: Allt i sin ordning. Det här meddelandet dyker upp så sällan att Sabine har ramat in det. Anledning: Gisela frågade vad klockan var, och jag sa rätt tid. Alla applåderade.
Varning: Begreppet ”bara snabbt” är inte definierat i hushållet Brettschneider. Uppmätt hittills: 4 minuter till 3 veckor.
Varning: Begreppet ”städat” är inte heller definierat i Tobi Brettschneiders rum. Horst har inte flyttat in än, men jag tycker redan synd om honom.
Obs: Er begäran ”KevIn, var normal nu” kunde inte behandlas. Ange ett exempel på ”normal” från er familj.
Obs: Er begäran ”KevIn, tänd lampan i badrummet, men inte så starkt, men inte så svagt heller, som i går, fast annorlunda” har sparats. Jag arbetar på det. Jag har arbetat på det sedan i tisdags.
Obs: Ordet ”Bielefeld” är tills vidare förbjudet i hushållet. Orsak: Uwe säger det varje gång jag säger något fel. Även när det gäller klockan.
Kritiskt fel: Morbror Herbert har aviserat ett besök. Rekommenderar omstart. Av alla.
Kritiskt fel, tillägg av Sabine med kulspetspenna: Herbert kommer inte förrän nästa månad. Efter det här beskedet slappnade KevIn hörbart av. Jag visste inte att högtalare kunde det.
Källor till Kapitel 2
- Kandpal, N. et al.: ”Large Language Models Struggle to Learn Long-Tail Knowledge”. Proceedings of ICML 2023, PMLR 202, s. 15696–15707. https://proceedings.mlr.press/v202/kandpal23a.html Ju mer sällan ett faktum förekommer i träningsdata, desto sämre svarar en modell på frågor om det.↑
- Ji, Z. et al.: ”Survey of Hallucination in Natural Language Generation”. ACM Computing Surveys 55(12), 2023. https://doi.org/10.1145/3571730↑
- United States District Court, Southern District of New York: Mata v. Avianca, Inc., 22-cv-1461 (PKC), ”Opinion and Order on Sanctions”, domare P. Kevin Castel, 22.06.2023. https://storage.courtlistener.com/recap/gov.uscourts.nysd.575368/gov.uscourts.nysd.575368.54.0.pdf Innehåller serveringsvagnen, frågan till ChatGPT om fallen var ”äkta” och böterna på 5 000 dollar (gemensamt för båda advokaterna och deras byrå).↑
- Bielefeld Marketing: ”Bielefeld verkündet das Ende der Bielefeld-Verschwörung”. Pressmeddelande, 17.09.2019. https://www.bielefeld.jetzt/pressemeldung/bielefeld-verkuendet-ende-bielefeld-verschwoerung Avslutningen på kampanjen #Bielefeldmillion till 25-årsdagen av Achim Helds satir (1994).↑
- UEFA: ”1996/97: Unsung Schalke shine”. uefa.com. https://www.uefa.com/uefaeuropaleague/news/014a-0e6a1c675cf3-f8cc71a211fd-1000--1996-97-unsung-schalke-shine/↑
- Sharma, M. et al.: ”Towards Understanding Sycophancy in Language Models”. ICLR 2024. https://proceedings.iclr.cc/paper_files/paper/2024/hash/0105f7972202c1d4fb817da9f21a9663-Abstract-Conference.html Språkmodeller tenderar att säga det användarna vill höra.↑
- Lewis, P. et al.: ”Retrieval-Augmented Generation for Knowledge-Intensive NLP Tasks”. Advances in Neural Information Processing Systems 33, 2020. https://arxiv.org/abs/2005.11401↑
- Kalai, A. T. et al.: ”Why Language Models Hallucinate”. arXiv:2509.04664, 2025. https://arxiv.org/abs/2509.04664 Träning och utvärdering belönar gissningar mer än erkännanden av osäkerhet.↑
- Stadt Bielefeld: ”Bekanntmachung des Ergebnisses der Stichwahl des/der Oberbürgermeisters/in der Stadt Bielefeld am 28.09.2025”. https://www.bielefeld.de/sites/default/files/datei/2025/Ergebnis-Stichwahl-Oberbuergermeister_061025.pdf↑
- Universität Bielefeld: ”Geschichte der Universität”. https://www.uni-bielefeld.de/uni/profil/geschichte-universitaet/ Grundat, med undervisningsstart den 17.11.1969.↑
- Fielding, R.; Nottingham, M.; Reschke, J.: RFC 9110, ”HTTP Semantics”. IETF, 2022. https://www.rfc-editor.org/rfc/rfc9110 Definierar bl.a. statuskoderna 200, 301, 401, 404, 408, 409, 500 och 503.↑
- Masinter, L.: RFC 2324, ”Hyper Text Coffee Pot Control Protocol (HTCPCP/1.0)”. IETF, 1998. https://www.rfc-editor.org/rfc/rfc2324 Aprilskämt från den 1 april 1998, ursprunget till ”418 I’m a teapot”.↑
- Nottingham, M.; Fielding, R.: RFC 6585, ”Additional HTTP Status Codes”. IETF, 2012. https://www.rfc-editor.org/rfc/rfc6585↑
- Bray, T.: RFC 7725, ”An HTTP Status Code to Report Legal Obstacles”. IETF, 2016. https://www.rfc-editor.org/rfc/rfc7725↑