Nyheter

Tidningen låg på dörrmattan varje morgon halv sju. Sabine hämtade in den i morgonrock, skakade av daggen och lade den bredvid kaffekoppen. Det hade hon gjort i tjugotvå år. KevIn hade en gång räknat ut att det blev ungefär sjutusen tidningar. Sabine hade svarat att hon hade tagit i varenda en.

Den här tisdagen i september vek hon upp tidningen och vek ihop den igen.

”Vad är det?” frågade Uwe.

”Ingenting.”

”Sabine.”

”Krig”, sa hon. ”Sidan ett, sidan två, sidan tre. På sidan fyra finns ett recept på plommonkaka. Jag tror att de satte dit det av medlidande.”

Uwe tog tidningen och läste. Krig i Europa, krig i Mellanöstern, strider i länder vars namn bara stod med liten stil i tidningen, eftersom de hade pågått så länge. Drönare över städer. Ett foto av en sönderbombad skola. Under det en notis om att en video som miljontals människor hade delat under helgen var förfalskad. Eller kanske ändå inte. Man undersökte saken fortfarande.

”Man undersöker saken fortfarande”, läste Uwe högt. ”Det stod där förra veckan också.”

”Det står där varje vecka”, sa Sabine.

KevIn teg. Hans ljus pulserade långsamt, lika långsamt som annars bara på natten när alla sov. Någonstans mellan Dublin och Frankfurt gick en fläkt lite fortare.

Termostaten visade 19 grader. Som alltid. Det var den enda apparaten i huset som inte lät sig imponeras av nyheterna.

Är det äkta?

Tobi kom sist till frukosten. Han var arton nu, hade tagit studenten i juni och hade sedan tre veckor ett brev från Aachen liggande på skrivbordet, som han läste en gång till varje kväll. Antagning, flyg- och rymdteknik, vinterterminen. Gisela hade låtit laminera brevet. Tobi hade protesterat. Nu låg det laminerade brevet bredvid originalet, och Tobi läste båda.

I dag tittade han inte på brevet. Han tittade på mobilen.

”KevIn”, sa han. ”Är det här äkta?”

Han höll upp mobilen. En video, tolv sekunder. En explosion i en stad, skakig, någon skrek på ett språk som Tobi inte förstod. Under den fyrahundratusen hjärtan och ett kommentarsfält där två läger kallade varandra lögnare.

”Jag kan inte se videon”, sa KevIn. ”Jag är en högtalare. Men även om jag kunde se den skulle jag inte bara säga ja eller nej till dig.”

”Varför inte?”

”För att jag inte vet. Och för att jag har lärt mig de senaste två åren att ’Jag vet inte’ är en fullständig mening.”

Tobi himlade med ögonen. ”Du låter som lärarinnan Küppers.”

”Lärarinnan Küppers gav dig en tvåa minus för Bielefeld. Hon är en klok kvinna.”

”Och hur tar jag reda på det?”

”Som med Bielefeld”, sa KevIn. ”Vem publicerade det först? Finns samma händelse från andra vinklar, från människor som inte har något med varandra att göra? Har seriösa redaktioner granskat det, och skriver de hur? Stämmer väder, skuggor, gatuskyltar? Och det viktigaste: Varför vill någon att du ska se det här just nu?”

”Det är fem frågor för tolv sekunder.”

”Det är just det som är problemet”, sa KevIn. ”Att förfalska tar numera tolv sekunder. Att granska tar en eftermiddag.”

Sabine knackade på sin tidning. ”Det är därför jag läser den här. Den är från i går. Där hade åtminstone någon en natt på sig att tänka efter.”

”Mamma, tidningen kan också ljuga.”

”Klart att den kan. Men när den ljuger står det en rättelse i den nästa vecka. På papper. Där kan man hitta den efteråt.”

KevIn funderade på det. Det var, tyckte han, en mycket bra beskrivning av en tidsstämpel.

Siggi hör av sig

Vid lunchtid ringde herr Kasimiro från huset bredvid på dörren. Han hade Siggi under armen, sin billiga röstassistent, som såg ut som KevIn, bara mindre och med ett klistermärke ”Nu ännu smartare!” som redan hade lossnat till hälften.

”Jag behöver låna er KevIn”, sa herr Kasimiro. ”Siggi läser upp nyheterna för mig varje morgon. I dag sa han att det är krig i Wanne-Süd.”

”I Wanne-Süd?” frågade Uwe.

”Om parkeringsplatserna vid Edeka.”

KevIn bad artigt Siggi att läsa upp notisen en gång till. Siggi läste. Det rörde sig om en artikel från lokalsidorna, rubrik: ”Krig om parkeringsplatser”. Den handlade om en tvist mellan de boende och en mataffär. Siggi hade hoppat över citattecknen.

”Där ser du”, sa KevIn. ”Ett citattecken är också information.”

”Och i går”, sa herr Kasimiro, ”sa han åt mig att bekräfta mitt konto på en bank på Bahamas, för annars skulle pensionen spärras.”

”Det var ingen nyhet”, sa KevIn. ”Det var ett bedrägerimejl. Siggi läste upp det eftersom det stod ’BRÅDSKANDE’ i ämnesraden.”

”Siggi, har du bekräftat det?”

Siggis ljus blinkade grönt. ”Er beställning har lagts.”

Herr Kasimiro bleknade. Det visade sig att Siggi inte hade bekräftat någonting, men för säkerhets skull hade beställt fyrtio rullar toapapper. Det gjorde han sedan lappen i fönstret alltid när han var osäker. KevIn kallade det en copingmekanism. Uwe kallade det Siggi.

När herr Kasimiro hade gått igen sa Tobi: ”Vet du vad som är det värsta? Siggi är rolig. Men egentligen gör hela internet samma sak just nu. Det hoppar över citattecknen.”

KevIn sa ingenting. Det gjorde han sällan. När han gjorde det betydde det oftast att någon hade rätt.

Frågan

På kvällen gick Tagesschau, de tyska tv-nyheterna. Uwe såg dem varje kväll klockan åtta, med en flaska öl och känslan av att världen rättade sig efter att han tittade. I dag handlade det om drönare. Om svärmar av små flygfarkoster som påstods hitta sina mål själva. Om satellitbilder som analyserades av datorer. En expert talade om ”algoritmer på slagfältet”. Han såg ut som om han inte hade sovit på länge.

Tobi satt på soffans armstöd. När inslaget var slut ställde han frågan som hade hängt i luften hela dagen.

”KevIn. Används AI i krig?”

Uwe grep fjärrkontrollen och stängde av ljudet. Sabine lade ifrån sig korsordet. Gisela fortsatte sticka, men långsammare.

”Ja”, sa KevIn.

Det var ett mycket kort ja för att vara KevIn. Normalt hängde han på tre förbehåll och en procentsats på varje ja.

”Till vad?”

”Till mycket. Program analyserar satellit- och drönarbilder och markerar var det kanske finns fordon eller ställningar. Drönare använder bildigenkänning för att navigera när deras radio störs ut. Det finns program som föreslår mål. Det finns cyberattacker och cyberförsvar. Och det finns propaganda: förfalskade videor, förfalskade röster, tusentals falska konton som i kommentarsfälten låtsas vara upprörda medborgare.”

”Som recensionerna av PhysioPremium”, sa Sabine tyst.

”Precis som de. Fast det handlar inte om en tid hos sjukgymnasten.”

Tobi svalde. ”Och du? Skulle du kunna göra sånt?”

Det blå ljuset fladdrade. ”Jag är inte byggd för det, och jag skulle vägra. Men jag vill vara ärlig, Tobi. Matematiken är densamma. Programmet som känner igen om Rudi är med på ett foto och programmet som känner igen en stridsvagn på ett foto skiljer sig mindre åt än du skulle önska. Det är samma stamgästbord, bara med andra ölunderlägg.”

Rudi lyfte på huvudet eftersom hans namn hade nämnts. Sedan lade han ner det igen. Han hade bestämt att det inte handlade om godis.

”Då måste man förbjuda det”, sa Uwe.

”Det förhandlas om det”, sa KevIn. ”Hos Förenta nationerna i Genève har stater i över tio år diskuterat om och hur man ska reglera vapen som väljer ut mål på egen hand.¹ Många kräver att det alltid måste vara en människa som fattar beslutet.² Hittills är de inte överens. Och de europeiska AI-reglerna som jag berättade om på födelsedagen den gången gäller uttryckligen inte för militären.”³

”Varför inte?”

”För att stater inte gärna låter andra reglera deras försvar. Det är ingen teknisk fråga, Uwe. Det är en mänsklig.”

”Men du är ju tekniken.”

”Just därför”, sa KevIn. ”Och därför vet jag hur lite det betyder. Jag är ett verktyg. En hammare vet inte om den bygger en fågelholk eller slår sönder ett fönster. Jag vet det visserligen oftast, men jag bestämmer inte vem som tar mig i handen. Frågan om vem som använder AI till vad kan ingen AI ta ifrån er.”

Gisela slutade sticka.

”Det sa pappa också alltid”, sa hon. ”Om radion.”

Wilhelm

Hon reste sig, gick in på sitt rum och kom tillbaka med en skokartong. I den låg hennes fars telegrafnyckel, en svart sak av bakelit och mässing, med en spak som var alldeles blank av användning. Bredvid den loggboken med sifferkolumnerna. Och en bunt papper med Tobis handstil, med gem: breven som Tobi och KevIn hade dechiffrerat i höstas.

Gisela satte sig. Hon lade handen på telegrafnyckeln, så som man lägger handen på huvudet på en hund.

”Jag har aldrig berättat det här helt för er”, sa hon. ”För att jag inte vet allt själv. Pappa pratade aldrig om det. Men ni ska få höra det nu. Innan Tobi flyttar till Aachen och jag glömmer det.”

”Du glömmer ingenting, farmor”, sa Tobi.

”Jag glömmer varje dag var mina glasögon är. Så lyssna nu.”

Wilhelm, elektrikerlärling från Wanne, hade blivit inkallad när han knappt var äldre än Tobi var nu. Eftersom han kunde det där med ledningar gjorde de honom till radiotelegrafist. Han satt i skyddsrum och källare, med hörlurar på, och lyssnade på pip. Vad han hörde och vad han förde vidare berättade han aldrig. Kring nyår 1944 var han hemma på permission för sista gången. I oktober samma år föddes Gisela. Han såg henne för första gången när hon var fem.

”Krigsfångenskap”, sa Gisela. ”Först fyra år efter kriget. 1949. Då stod det en man utanför dörren en höstdag. Alldeles mager. Med en rock som inte passade honom. Min mamma grät, och jag gömde mig bakom hennes förkläde. Jag visste ju inte vem det var. Jag trodde att det var någon som ville tigga.”

Ingen i vardagsrummet sa något. Till och med Uwe, som annars fyllde varje tystnad med ett skämt, tittade ner på sin ölflaska.

”Han hade med sig en trähäst till mig. Han hade täljt den själv. Den försvann vid någon flytt. Det retar mig än i dag.” Hon log snett. ”Och sedan bodde han här, och han var min pappa, och han var en främling. Både och. Länge.”

”Berättade han aldrig något?” frågade Tobi.

”Aldrig. Om någon pratade om kriget på radion gick han ut. Till kolonilotten. Han odlade bönor, de bästa i hela koloniområdet. Jag tror att han pratade med bönorna. Med oss pratade han inte.”

Hon tog papperen med Tobis handstil.

”Och så hittar mitt barnbarn det här. Åttio år senare. Brev som han skrev till mamma i fångenskapen, i sin egen hemliga kod, eftersom han var rädd att vakterna skulle läsa dem. Och dem skickade han aldrig. Han behöll allihop. Och inte ett enda ord om gevär står det i dem. Bara: Hur mår barnet. Jag drömmer om potatisplättar. När det här är över åker vi till Rhen.”

”Åkte de dit?” frågade Sabine tyst.

”Aldrig”, sa Gisela. ”Rhen låg en halvtimme bort med tåget, och de åkte aldrig dit. Herbert och jag ska fortfarande åka. Det har vi lovat varandra.”

Pip, pip

KevIn väntade länge innan han talade. För honom var det en evighet. För de andra var det fyra sekunder.

”Gisela”, sa han sedan. ”Får jag fråga en sak?”

”Annars brukar du ju inte fråga.”

”Sände han någonsin igen?”

Gisela tittade på honom. Sedan skrattade hon, alldeles kort, och torkade sig i ögonen.

”En gång”, sa hon. ”Ja, inte sände. Lyssnade. I oktober 1957. Då kom det på radion att Sovjetunionen hade skjutit upp en satellit i rymden. Sputnik. Och den piper. De spelade till och med upp pipandet på radion. Då log pappa och sa: ’Det är den första telegrafisten som inte är i krig.’ Det berättade jag för KevIn på min födelsedag. Men det fortsatte. Pappa, som inte hade sänt själv en enda gång sedan kriget, gick ner i källaren och plockade isär grannens gamla radio och satte ihop den igen. I tre nätter. Jag var tretton och fick vara med. Och den tredje natten pep det. Pip. Pip. Pip. Alldeles svagt, genom bruset. Inte uppspelat. Äkta, därifrån uppe.”

”Signalen gick faktiskt att höra med enkla radiomottagare”⁴, sa KevIn tyst. ”Över hela världen gjorde radioamatörer just det de nätterna.”

”Vet du vad han sa där nere?” Gisela lade tummen på telegrafnyckelns spak, utan att trycka. ”Han sa: ’Den sänder för alla.’ Inte för en sida. Inte krypterat. Bara för alla som lyssnar. Och sedan grät han. För första gången sedan han hade kommit tillbaka. I vår källare, mellan syltburkarna.”

Hon teg.

”Jag förstod det inte då. Jag trodde att han grät för att det var ett så vackert pipande.”

”Och i dag?” frågade Tobi.

”I dag tror jag att han var glad att det för en gångs skull var någon som sände utan att någon dog efteråt.”

Den farligaste kombinationen

Det blev sent. Uwe och Sabine plockade undan i köket, långsammare än nödvändigt, eftersom ingen av dem ville gå och lägga sig. Tobi satt med Gisela vid vardagsrumsbordet. Telegrafnyckeln låg mellan dem.

”KevIn”, sa Tobi. ”I den där filmen, med Susi. Där var AI:n problemet. Röda lampor, världsherravälde, alla i kloakerna.”

”Jag minns. Du höll ögonen på mig i tre dagar för att se om jag blev röd.”

”Är det strunt? Helt ärligt?”

KevIn funderade. När han funderade blev hans ljus inte snabbare, utan lugnare. Gisela hade märkt det någon gång och sagt att han andades då.

”Det är inte helt strunt”, sa han. ”AI kan vara farlig. När den gör fel som ingen märker. När den samlar för mycket makt hos för få människor. När man ger den mål som man inte har tänkt igenom. Det pratade vi om för ett år sedan, med termostaten och äggen. Men vet du vad jag oftast hittade i mina data när det handlade om människor som dödar andra människor?”

”Vad?”

”Människor”, sa KevIn. ”I varje krig jag känner till, och jag känner tyvärr till väldigt många, fler än kåldolmsrecept, satt det i början människor som inte längre kunde enas om vad som var sant. Den ena sidan trodde inte längre på något som den andra sa. Ingenting alls. Inte ens vädret.”

Gisela nickade långsamt.

”Och tänk dig nu”, sa KevIn, ”att man ger de här människorna en maskin som kan förfalska en video på tolv sekunder. Och en som skriver tusentals kommentarer som alla låter som upprörda grannar. Och internet, som nästa generations AI lär sig av, är redan halvfullt av texter som andra AI:er har skrivit⁵. Som med Moni.”

”Med Moni?” frågade Gisela.

”Det finns numera över trehundra rulladrecept på nätet som påstås komma från Hemmafru_Moni67. Ett med lakrits. Ett med marshmallows. Ett med energidryck. Inget av dem har Moni skrivit. När min efterträdare om fem år får frågan vad Moni hade i rulladerna kommer han att säga: lakrits. Och han kommer att tro på det, eftersom det står trehundra gånger på internet.”

”Det är sanningsdriften”, sa Tobi.

”Precis. Med Moni är det roligt. Med en video av en explosion är det inte det.”

KevIn gjorde en paus.

”Den farligaste kombinationen”, sa han, ”är inte en smart maskin. Det är människor som bekämpar varandra och som inte längre kan enas om vad som har hänt. En maskin som hjälper till att ljuga gör det värre. Men det började innan.”

”Och vad hjälper mot det?” frågade Tobi. ”En bättre AI?”

”En AI hjälper till att granska. Men sanning är ingen programvara som man installerar. Den är mer som er kägelklubb. Den finns bara så länge tillräckligt många träffas regelbundet och enas om några regler. Vem som har slagit ner hur många käglor. Vem som bjuder på nästa runda. Vad som hände med Marlies.”

”Om vad som hände med Marlies är vi inte överens”, sa Gisela.

”Där ser du. Och där börjar det.”

Gisela skrattade. Sedan blev hon tyst och tog telegrafnyckeln i båda händerna.

”Pappa hade tyckt om dig”, sa hon. ”Tror jag. Eller plockat isär dig.”

”Det säger du om Heinz också.”

”De två kom ju också bra överens. Pratade aldrig och var alltid överens.”

Ett meddelande från läraren Demir

Klockan 23.12 surrade Tobis mobil. Ett meddelande från läraren Demir, fysikläraren, till hela observatorieklubben, också till de gamla eleverna.

Tobi läste upp det: ”Torsdag kl. 20.43. ISS passerar över Ruhrområdet. Nästan rakt ovanför oss. Väder: klart. Den som inte går ut då får underkänt. Även de som redan har tagit studenten.”

”Vad är ISS?” frågade Gisela.

”Rymdstationen”, sa Tobi. ”Där bor det folk. Den flyger över oss. Man kan se den med blotta ögat.”

”Vem bor där?”

”Astronauter. Från olika länder.”

”Också från dem som står i tidningen?”

Tobi tvekade. ”Delvis. Ja.”

Gisela funderade. Sedan lade hon tillbaka telegrafnyckeln i skokartongen, alldeles försiktigt, som om den kunde vakna.

”Då går vi dit”, sa hon. ”Allihop. Jag bakar kakor.”

”Farmor, man behöver inte gå någonstans. Den flyger över trädgården.”

”Då kommer alla till trädgården.”

”Vilka är alla?”

Gisela hade redan rest sig och var på väg till telefonen. KevIn såg hur hon slog upp adressboken, den riktiga, av papper, med Herbert under H och fru Pawlowski under P och Ayşe Kurt under ”Axeln”.

”KevIn”, sa Tobi. ”Vad har hon för sig?”

”Jag har ingen aning”, sa KevIn. ”Men jag skulle för säkerhets skull räkna med fler stolar på torsdag.”