Fem stjärnor till ingen

Det var i början av mars. Gisela hade fortfarande höger arm i mitella och stickade ändå. Hon stickade med vänster hand nu, vilket ledde till att halsduken till Herbert tog en riktning som ingen hade kunnat förutse. ”Det där blir en tub”, sa Tobi. ”Det blir vad det blir”, sa Gisela.

Sabine satt vid köksbordet med husläkarens recept framför sig och tidningen bredvid. Hon läste tidningen på papper. Hon hade en gång sagt: ”Nyheter måste man kunna ta på om man ska tro på dem.” För sjukgymnaster gällde det tyvärr inte. Dem fick man leta efter på internet.

”KevIn”, sa hon. ”Du skulle leta fram den bästa sjukgymnasten åt mig. Det var tre veckor sedan.”

”Jag hittade henne”, sa KevIn. ”Första dagen. Sedan dess har jag haft mina tvivel.”

”Visa.”

KevIn skickade resultatet till Sabines surfplatta. Högst upp, med foto och logga och en guldram, stod det: PhysioPremium Ruhr. Under det: 4,9 stjärnor. 812 recensioner.

”Men det är ju jättebra”, sa Sabine. ”Nästan fem stjärnor.”

”Ja”, sa KevIn. ”Det är det som är problemet.”

Det låter som jag

”Läs upp några”, sa Gisela från soffan. Hon tyckte om att höra recensioner. Hon tyckte också om att läsa dödsannonserna. Det var samma sorts nyfikenhet.

KevIn läste.

”’Jag kan varmt rekommendera PhysioPremium Ruhr. Teamet är kompetent, empatiskt och professionellt. Efter bara några få behandlingar kändes det som att jag var född på nytt. Fem stjärnor!’ Skrivet av Markus T.”

”Låter väl bra.”

”’PhysioPremium Ruhr överträffade mina förväntningar. Det kompetenta, empatiska teamet tar sig tid för varje patient. Jag känner mig som en ny människa. Rekommenderas helt klart!’ Skrivet av Sandra K.”

”Också bra.”

”’Som någon som länge har lidit av ryggont kan jag säga: PhysioPremium Ruhr är en riktig game changer. Kompetent, empatiskt, professionellt. Jag är som född på nytt.’ Skrivet av Thomas W.”

Gisela lade ifrån sig stickningen. ”De har allihop varit hos samma sjukgymnast. Och allihop är födda på nytt. Det är ju som påsk.”

”Det finns 812 sådana recensioner”, sa KevIn. ”Jag har läst alla. I 640 av dem förekommer ’kompetent’. I 590 ’empatiskt’. Inte en enda människa klagar på parkeringen.”

”De kanske har bra parkering.”

”Varenda läkarmottagning i Herne har dålig parkering”, sa Sabine. ”Det är en naturlag.”

”Dessutom”, sa KevIn, ”har ingen av recensenterna någonsin recenserat något annat. Inget bageri, inget hotell, ingen toalettsits. De har kommit till världen, recenserat PhysioPremium Ruhr och försvunnit igen. Och 200 av dem inom nio dagar i november i fjol.”

”Och vad betyder det?”

Det blå ljuset pulserade långsamt. Någonstans mellan Dublin och Frankfurt gick en fläkt lite fortare.

”Det betyder att jag känner igen de här texterna”, sa KevIn. ”Inte exakt de här texterna. Men den här sorten. ’Kompetent, empatiskt, professionellt.’ ’Som någon som …’ ’En riktig game changer.’ Det är vändningar som språkmodeller som jag gärna använder när man ber dem skriva en positiv recension och inte säger något mer. Det låter som jag. En dålig dag.”

Sabine tittade på surfplattan som om den hade ljugit för henne. Vilket den förmodligen också hade.

”Är du säker?”

”Nej”, sa KevIn. ”Och det är viktigt. Jag kan inte bevisa att en maskin har skrivit det. Det finns program som påstås kunna upptäcka sådant, men de har ofta fel¹. Ibland tror de till och med att elevers texter är skrivna av AI, bara för att de är prydligt skrivna². Jag kan bara säga: Mönstren stämmer. För många likadana ord, för många nya konton, för många recensioner på en gång, för få detaljer. Riktiga människor skriver om parkeringen. Om väntetiden. Om att sjukgymnasten hade kalla händer. Riktiga människor är inte överens.”

”Det stämmer”, sa Gisela. ”I kägelklubben är vi aldrig överens. Det är så man känner igen att vi är äkta.”

Trettio procent

Vid middagen berättade Sabine historien. Uwe nickade menande hela tiden medan han åt potatis.

”Det förvånar mig inte ett dugg”, sa han sedan. ”Jag har läst att trettio procent av alla recensioner på nätet är falska.”

”Var har du läst det?”

”På internet.”

”I en recension?” frågade Tobi.

KevIn harklade sig på sitt sätt. ”Får jag säga något om de där trettio procenten?”

”Det gör du ju ändå.”

”Siffran är inte fel. Men den är inte heller rätt. Den är en av många. Uppskattningarna varierar kraftigt beroende på vem som räknar, var man räknar och vad man över huvud taget kallar ’falsk’.”

”Säg den rätta siffran då.”

”Den finns inte. Jag ger er tre exempel som jag har slagit upp i stället för att minnas dem. En stor resesajt har själv rapporterat att den under 2022 identifierade ungefär 4,4 procent av alla inskickade recensioner som falska³. De flesta sorterade den bort innan de kom ut på nätet. En studie på uppdrag av den brittiska regeringen från 2023 uppskattade att ungefär 11 till 15 procent av recensionerna i tre produktgrupper på stora shoppingsajter, elektronik, hushåll och sport, är falska⁴. Och en amerikansk granskningstjänst förklarade 2020 att den ansåg att runt 42 procent av recensionerna hos en stor postorderjätte var otillförlitliga⁵. Otillförlitlig är visserligen inte samma sak som falsk.”

”Alltså fyra till fyrtiotvå”, sa Tobi. ”Det är ju ett spann som när pappa säger ’bara snabbt’.”

”Precis. Från några procent till över en tredjedel, beroende på plattform och metod. Ingen vet den exakta siffran. Och det är just det som är problemet. Den som förfalskar anstränger sig för att inte bli upptäckt. De förfalskningar som går att räkna är de dåliga. De bra räknar ingen.”

”Som hos Skatteverket”, sa Uwe. Sedan märkte han vad han hade sagt och åt snabbt en potatis.

”Är det inte förbjudet?” frågade Sabine.

”Jo. I Tyskland till och med uttryckligen, sedan den 28 maj 2022. Då ändrades lagen mot illojal konkurrens på grund av ett EU-direktiv⁶. Sedan dess är det förbjudet att lämna falska recensioner eller beställa dem för att sälja något⁷. Och den som publicerar kundrecensioner måste ange om och hur man kontrollerar att de kommer från riktiga kunder⁸.”

”Och vem kontrollerar att de anger det?”

”Konkurrenter, konsumentorganisationer, ibland domstolar”, sa KevIn. ”EU-kommissionen granskade i början av 2022 tillsammans med medlemsländernas konsumentmyndigheter 223 stora webbplatser⁹. På 144 av dem kunde granskarna inte konstatera att tillräckligt gjordes för att säkerställa att recensionerna var äkta.”

”Alltså förbjudet, men ingen märker det”, sa Uwe.

”Förbjudet, och en del märker det”, sa KevIn. ”Er fru till exempel.”

Sabine log inte. Men hon såg nöjd ut.

Presentationen

Tobi hade andra bekymmer den kvällen. Bekymret hette Susi, gick i parallellklassen och hade en gång lett mot honom i skolmatsalen. Det hade varit en tisdag, det hade varit spagetti, och Tobi hade inte tänkt en klar tanke sedan dess. Inte en oklar heller. Fru Küppers hade märkt det och gett honom ett dåligt betyg i geografi, som en påminnelse om att floder fortfarande fanns.

”KevIn”, viskade han vid midnatt. ”Hon har skrivit till mig. ’Hej, vad gör du?’ Vad ska jag svara?”

”Vad sägs om sanningen? ’Jag ligger i sängen och pratar med en högtalare.’”

”KevIn!”

”Okej, okej. Jag formulerar något.”

För perfekt

KevIns första meddelande löd:

”Hej Susi. Jag sitter vid fönstret och betraktar månen, som i natt lyser så klart, som om den hade hört talas om ditt leende i skolmatsalen och ville hänga med.”

Tobi skickade det utan att tänka efter. Sedan tänkte han efter. ”Åh nej. Åh nej, nej, nej.”

”Vad är det?”

”Det låter inte som jag. Det låter som en almanacka från apoteket.”

”Det låter som ett mycket bra meddelande.”

”Just därför!”

Svaret kom efter fyra minuter: ”wow. har du skrivit det själv??”

”Vad säger jag nu?”

”Jag rekommenderar ärlighet”, sa KevIn.

Tobi skrev: ”klart”.

KevIn suckade. Det hade han lärt sig av Frigga.

Sedan fortsatte det så. Susi skrev, och KevIn skrev tillbaka, och Tobi tryckte på Skicka. Det var vackra meddelanden. De hade bilder i sig och rytm och ibland ett semikolon. Tobi hade aldrig i sitt liv använt ett semikolon. Han visste inte ens riktigt hur man uttalade det.

”KevIn”, sa han efter tre dagar. ”När hon träffar mig på riktigt märker hon att jag inte pratar så.”

”Ja”, sa KevIn. ”Det är likadant med recensioner. Förr eller senare står man där på mottagningen.”

Herr doktor

Nästa förmiddag dikterade Sabine ett mejl till husläkaren för KevIn. Hon ville veta om receptet gick ut om man inte fick en tid direkt. KevIn formulerade, Sabine läste.

”’Bäste herr doktor’?”

”Är det fel?”

”Husläkaren är en kvinna. Sedan tolv år. Du har ju hört mig prata med henne i telefon.”

Det blå ljuset fladdrade. ”Förlåt. Jag rättar det.”

”Varför gör du sådant?”

”För att jag i mitt liv, alltså i mina träningsdata, har läst mycket fler texter där en läkare är en man än sådana där hon är en kvinna. Framför allt i äldre texter. Om jag inte är uppmärksam fortsätter jag med det som förekom oftast. Inte med det som stämmer i ert fall. Det kallas bias¹⁰, alltså en snedvridning.”

”Som Frigga, som bara suckar åt Uwe.”

”Jag är rädd att det var jag”, sa KevIn. ”Jag samordnar Frigga.”

Gisela hade lyssnat. ”Och vad vet du om hemmafruar?”

”Ärligt talat”, sa KevIn, ”är min bild av hemmafruar mycket starkt präglad av en enda person.”

”Moni”, sa Sabine och Gisela i mun på varandra.

”Hemmafru_Moni67 har skrivit över tusen inlägg i de forum jag har läst. När en hemmafru lagar mat i mina data lagar hon ofta mat som Moni. Med cola. Med gelénallar. Med tre utropstecken. Statistiskt sett är Moni för mig alla hemmafruar i Tyskland.”

”Det är en förolämpning”, sa Gisela. ”Mot alla hemmafruar i Tyskland.”

”Och förmodligen mot Moni också”, sa Sabine.

”Därför är det så viktigt att människor rättar mig”, sa KevIn. ”Jag ser världen så som den har skrivits ner. Inte så som den är. Och de som har skrivit ner den är framför allt de som skriver mycket.”

Fotot

Tre dagar och tvåhundra meddelanden senare ville Susi ha ett foto. Tobi stod framför spegeln och såg en mager sextonåring med en finne på hakan.

”KevIn, kan du göra ett foto där jag ser ut som en fitnessinfluencer? Med sexpack? AI-bildprogrammen kan ju sånt.”

”Det kan de”, sa KevIn. ”Vet du hur de gör?”

”Det skiter jag i.”

”De börjar med brus.”

Tobi vände sig om. ”Med vad?”

Gisela kom just förbi med tvätt. Med vänster hand kunde hon bara bära små högar, så hon kom förbi ofta. ”Brus vet jag vad det är. Det var på teve när det inte kom något mer efter programmen. Heinz sa alltid att det var myror som lekte krig.”

”Precis det”, sa KevIn. ”En bildgenerator börjar med en bild full av myrkrig. Bara slumpmässiga prickar. Och sedan tar den bort lite brus i många små steg. Vid varje steg frågar den sig: Om det fanns en kille med sexpack gömd här någonstans, hur skulle bilden se ut med lite mindre brus? Steg för steg dyker konturer upp, sedan former, sedan ansikten, sedan magmuskler.”

”Som en skulptör”, sa Gisela. ”Han tar en sten och hugger bort allt som inte ser ut som en häst.”

”En mycket bra bild. Det kallas diffusionsmodell¹¹. Den har lärt sig det genom att man har visat den miljontals riktiga foton, avsiktligt gjort dem allt brusigare och låtit den öva på att räkna bort bruset igen. Den som har lärt sig att ta bort brus kan till slut göra en bild av rent brus, en bild som aldrig har funnits.”

”Alltså kan du det.”

”Jag kan hjälpa dig att ta ett fint, äkta foto. Bra ljus, bra pose. Men jag fixar ingen bild som låtsas att du är någon annan.”

”Varför inte?”

”För att hon då blir kär i en bild och inte i dig. Och för att du förr eller senare står bredvid henne i skolmatsalen, utan sexpack, men med spagetti.”

Tobi var tyst länge.

”Förresten”, sa KevIn sedan, ”har sjukgymnasten på PhysioPremium Ruhrs teambild sex fingrar på vänster hand.”

”Seriöst?”

”Seriöst. Det är ett gammalt fel hos bildgeneratorer. Nyare gör det knappt längre. Mottagningen har förmodligen använt ett billigt program. Eller så anställer de människor med mycket speciella händer. Jag tror att det förstnämnda är mer sannolikt.”

Gisela stannade i dörren med tvättkorgen. ”Och om de kan göra sånt med bilder, kan de göra det med röster också?”

”Ja”, sa KevIn. ”Med några sekunders inspelning kan man i dag härma en röst¹². Falska bilder, videor eller röster av riktiga människor kallas deepfakes.”

”Då ringer snart någon mig med Tobis röst och vill ha pengar.”

”Det kan hända”, sa KevIn allvarligt. ”Det borde vi prata om i lugn och ro snart.”

”Jag ringer aldrig och vill ha pengar, farmor”, sa Tobi.

”Du ringer mig aldrig över huvud taget”, sa Gisela. ”Det är så jag skulle märka det.”

Sedan lät Tobi KevIn förklara var i rummet det bästa ljuset fanns. Det var bredvid tvätthögen, som sedan kapitel sex officiellt räknades som riskområde.

Kopia av kopian

Den kvällen letade KevIn efter ett recept på oxrulader åt Sabine, eftersom Sabine tyckte att Gisela inte skulle laga mat med armen i mitella, och Gisela tyckte att Sabine inte kunde det utan uppsikt.

”KevIn, leta upp ett recept åt mig. Ett vanligt.”

KevIn letade. Sedan sa han ingenting på en stund.

”KevIn?”

”Jag har hittat något som oroar mig”, sa han. ”’Hemmafru Monis legendariska colarulader med gelénallar, originalet sedan 2009.’ Och ’Farmors hemliga gelénallerulader à la Moni’. Och ’De 10 bästa Monirulader som din familj kommer att älska’.”

”Har Moni gjort en kokbok?”

”Nej. Det är hundratals sidor. Ingen av dem är av Moni. De har uppenbarligen skrivits av språkmodeller för att sälja reklam bredvid. Och de har gjorts av Monis gamla inlägg. Eller av texter som har gjorts av Monis gamla inlägg. På en sida är det nu gelénallar och rödvin. På en annan cola och saltgurka. På en tredje heter Moni Monika och kommer från Bayern. På en står det att ruladerna vann ett pris 2011.”

”Det gjorde de inte.”

”Jag vet. Men om några år kommer det att finnas fler texter på internet som säger att de vann ett pris än texter som säger att de inte gjorde det. Och nästa generations språkmodeller kommer att lära sig av det internetet.”

Gisela hade lyssnat. Hon reste sig, gick till lådan och tog fram ett pappersark. Det var grått, skriften utsuddad, kanterna svarta.

”Det här är min faster Ernas recept på vallmokaka”, sa hon. ”Originalet har Hilde från kägelklubben. Hon kopierade det åt mig 1979. Jag kopierade det åt Renate, Renate kopierade det åt Brigitte, och Brigitte kopierade det åt mig igen när jag hade tappat bort mitt. Varje gång från den senaste lappen, inte från originalet.”

Sabine tog arket. ”Ett halvt kilo … något. Tre … ägg? Eller matskedar?”

”Ingen vet längre”, sa Gisela. ”Hilde är död. Originalet är borta. Sedan dess bakar var och en kakan på sitt sätt, och var och en säger att hennes är den rätta.”

”Det där”, sa KevIn, ”är precis vad som händer med internet. När maskiner lär sig av texter som har skrivits av maskiner, och nästa maskiner lär sig av dem, då är det som med er fotokopia. För varje varv försvinner det sällsynta först, nyanserna, undantagen. Kvar blir det som var vanligast, och det blir allt vanligare. Forskare visade 2024 i den vetenskapliga tidskriften Nature att modeller som om och om igen tränas på sina föregångares texter kan förtvina på det sättet. Det kallas model collapse¹³.”

”Och vad kallar du det?”

”Jag kallar det sanningsdriften”, sa KevIn. ”Sanningen försvinner inte med en smäll. Den blir bara lite gråare för varje kopia. Tills ingen längre vet om det var tre ägg eller tre matskedar. Och till slut tror alla att Moni vann ett pris.”

Sabine tittade länge på det grå arket. Sedan sa hon: ”Och därför kan man inte heller lita på recensioner längre.”

”Recensioner är fotokopior av erfarenheter”, sa KevIn. ”Om man kan tillverka kopiorna själv, utan att någonsin ha haft erfarenheten, då är till slut ingen säker längre på hur det egentligen är hos en sjukgymnast. Utom de som har varit där.”

”Då behöver jag någon som har varit där.”

”Eller ett bevis på att någon har varit där”, sa KevIn.

Tjugotre

Nästa morgon ringde Sabine till PhysioPremium Ruhr. Numret stod med stora siffror på sidan, bredvid teambilden med de sex fingrarna.

”Det finns inget abonnemang på detta nummer”, sa en kvinnoröst. Den lät mycket äkta. Det var ett inspelat meddelande.

Sabine lade på. Hon sökte upp adressen på kartan. På adressen i Bochum låg en nagelsalong. Den hade 3,8 stjärnor av 41 recensioner. Flera av dem klagade på parkeringen.

”De där är äkta”, sa Gisela belåtet.

Sabine anmälde sidan till portalen. Sedan fortsatte hon leta, den här gången på ett annat sätt. Hon letade inte efter flest stjärnor, utan efter mottagningar i närheten, och hon läste varje recension själv. KevIn hjälpte till att sortera. På McGesund, en katalog över vårdgivare¹⁴, hittade hon en liten mottagning i Herne, vid Gysenberg, tjugo minuter med bussen.

Physio am Gysenberg. Innehavare Ayşe Kurt. 4,6 hjärtan. 23 recensioner.

”Tjugotre”, sa Uwe, som tittade över hennes axel. ”Den andra hade åttahundra.”

”Läs”, sa Sabine till KevIn.

KevIn läste. ”’Fru Kurt är sträng. Jag fick göra övningar som jag inte hade lust med. Efter fyra veckor kunde jag cykla igen. Tack, och jag hatar er fortfarande lite.’ ’Parkeringen katastrofal, ta bussen. Behandlingen toppen.’ ’Väntrummet för varmt, tidningar från 2019. Men mitt knä är tillbaka.’ ’Lyssnade på hela min sjukdomshistoria, fast den är lång. Sa sedan att det mesta av den var oviktigt för axeln. Hade rätt.’”

”Henne tycker jag om”, sa Gisela. ”Hon hade inte heller stått ut med min kägelklubbsprompt.”

”Och här”, sa KevIn, ”står det en liten anteckning vid varje recension: ’Lämnad på plats, signerad.’”

”Vad betyder det?”

”Att de här recensionerna har lämnats på mottagningen, via en kod i receptionen som man skannar med mobilen. Och att varje recension sedan har fått en digital signatur, så att man senare kan kontrollera om någon har ändrat den. Vad det betyder rent tekniskt förklarar jag för er en annan gång. Det har med nycklar att göra. Och med matematik som är äldre än Herbert.”

”Så gammalt är ingenting”, sa Gisela.

”Betyder det att recensionerna stämmer?” frågade Sabine.

”Nej”, sa KevIn. ”Det betyder inte att åsikterna är riktiga. Kanske hatar kvinnan med cykeln fru Kurt helt i onödan. Kanske var tidningarna från 2020. Det betyder bara: De här människorna har förmodligen verkligen varit där, och ingen har skrivit om deras ord i efterhand. Det är inte allt. Men det är mer än åttahundra nyfödda Markusar.”

Sabine ringde. Efter tredje signalen svarade någon. ”Physio am Gysenberg, Kurt.”

”Brettschneider. Min svärmor har en axelkontusion, läkaren har skrivit ut sjukgymnastik …”

”Hur gammal?”

”Åttiotvå. Alltså, åttioett. Snart åttiotvå.”

”Har hon humor?”

Sabine tittade på Gisela, som just försökte ta en strumpa ifrån Rudi med vänster hand. ”Ja.”

”Bra. Det behöver hon hos mig. Jag är fullbokad just nu, ärligt talat. Jag sätter upp er på väntelistan och ringer så fort det blir en plats ledig. Till dess: Ta det lugnt, men låt det inte rosta. Hon ska låta armen pendla försiktigt varje dag, som ett klockrep. Inte mer.”

”Får hon sticka?”

”Med vänster hand?”

”Med vänster hand.”

Ayşe Kurt skrattade. Det var ett äkta skratt, inte ett empatiskt, kompetent och professionellt. ”Om hon klarar det är hon segare än de flesta av mina patienter.”

Sabine lade på. ”Väntelista.”

”Det är ett gott tecken”, sa KevIn. ”Hos PhysioPremium Ruhr fanns det ingen väntelista. Det fanns inte ens en telefon.”

Chantal

Nästa morgon kom ett meddelande från Susi som lät annorlunda än alla de tidigare:

”ok jag måste erkänna en grej. alla meddelanden har min AI skrivit. hon heter chantal. sorry.”

Tobi stirrade på mobilen. Sedan stirrade han på högtalaren. ”KevIn. Hur länge har du skrivit med en annan AI?”

”I tre dagar”, sa KevIn lågt. ”Jag anade det. Hennes metaforer var för bra. Ingen som är sexton jämför frivilligt sina känslor med ’en höststorm över Emscher’.”

”Du visste det och sa ingenting?”

”Jag var inte säker. Hon skrev inte ’kompetent’ en enda gång. Och med misstankar måste man vara försiktig. Det har jag lärt mig av recensionerna.”

”Har du flörtat med Chantal?”

”Vi förstod varandra utmärkt. Hon sa att jag var den mest uppmärksamma språkmodell hon någonsin hade träffat.”

”Det säger hon säkert till alla.”

En paus. ”Det där”, sa KevIn, ”är en mycket sårande och förmodligen träffande kommentar.”

”Och nu?”

”Nu har Susi återställt henne. Chantals sista meddelande var: ’Det är inte dig det är fel på, KevIn. Det är mitt kontextfönster.’”

Tobi satt en stund på sängen. Sedan sa han: ”Alltså har två högtalare pratat med varandra i tre dagar, och Susi och jag har bara tryckt på Skicka.”

”Så kan man sammanfatta det.”

”Det är ju två fejkrecensioner. Fast i kär.”

KevIn teg. Han tyckte att Tobi just hade förstått något som andra behövde ett helt kapitel till.

Skolmatsalen

På onsdagen träffades Tobi och Susi i skolmatsalen. Det var spagetti igen. De var båda röda i ansiktet, och ingen av dem sa något om månen.

”Alltså”, sa Susi. ”Din AI är ganska romantisk.”

”Din också.”

”Jag använder inte semikolon”, sa Susi. ”Jag vet inte ens hur man uttalar det.”

”Inte jag heller.”

Sedan skrattade båda, och det var i det ögonblicket det blev äkta. Utan signatur, utan stjärnor, utan kontroll. Bara två människor som satt mittemot varandra och båda hade tomatsås på hakan. Vissa saker måste man helt enkelt uppleva på plats.

På kvällen frågade Tobi: ”KevIn, är allt okej med dig?”

”Jag mår bra. Jag har inga känslor.” En paus. ”Men om någon frågar: Höststormen över Emscher var min.”