Radiologgboken

Häftet låg på lördagsmorgonen på köksbordet, mellan kaffekannan och Giselas glasögon. Det var ett smalt skolhäfte med grått pappomslag, mjukt i hörnen som gammalt bröd. Framtill stod det med blyerts ett enda ord: ”Wilhelm”. Under det ingenting.

”Gammelfarfar?” frågade Tobi.

”Din gammelfarfar”, sa Gisela. ”Pappa var från Herne. Hans far- och morföräldrar kom från Masurien, för gruvans skull. Som halva Wanne-Eickel.”

Tobi slog försiktigt upp häftet. Sidorna var tätt skrivna, med blyerts, i rader och kolumner. Alltid två siffror, sedan ett litet mellanrum, sedan två siffror igen. Sida efter sida. I marginalen stod det ibland datum. ”3.II.47”. ”Påsk 48”. ”24.XII.48”.

”Det ser ut som en lottokupong”, sa Uwe. ”En väldigt lång.”

”Det är en radiologgbok”, sa Gisela. ”Så kallade pappa det. Han var ju radiotelegrafist i kriget. Men det här skrev han efteråt. I lägret.”

”Hur vet du det?” frågade Sabine.

”Mamma berättade det för mig när jag var tolv. Hon sa: ’Det där är från lägret, det låter du bli.’ Och sedan lade hon det i lådan. Och pappa sa aldrig något om det. Pappa sa överhuvudtaget aldrig något om det.”

Det var tyst i köket en stund. Till och med Rudi, som annars förde väsen under bordet vid varje måltid, låg stilla.

”KevIn”, sa Gisela. ”Kan du läsa det här?”

”Jag kan inte se det”, sa KevIn. ”Jag har inga ögon. Men om någon läser upp siffrorna för mig kan jag räkna med. Och om Tobi vill kan jag visa honom hur man knäcker något sådant. Men själva knäckandet bör han hellre göra själv. Det är ert häfte.”

Tobi tittade på häftet, sedan på sin farmor. ”Jag vill”, sa han.

En hemlig kod för nybörjare

”Vi börjar från allra första början”, sa KevIn. ”För över tvåtusen år sedan. Julius Caesar.”

”Asterix-Caesar?” frågade Uwe.

”Den riktiga. Han krypterade förtroliga brev till sina närmaste genom att flytta varje bokstav tre steg i alfabetet¹. A blir D, B blir E, C blir F. Och i slutet börjar man om framifrån: X blir A, Y blir B, Z blir C.”

”Ta ett exempel”, sa Tobi.

”Gärna. RUDI.”

Under bordet lyfte Rudi på huvudet.

”R plus tre är U. U plus tre är X. D plus tre är G. I plus tre är L. RUDI blir UXGL.”

”Uxgl”, sa Gisela. ”Det låter som en hostmedicin.”

”Och SALTGURKA?” frågade Tobi, som redan skrev med.

”Prova själv.”

Tobi räknade på fingrarna, räknade fel två gånger och skrev till slut ”VDOWJXUND” i tidningens marginal.

”Rätt”, sa KevIn. ”Det är Caesarförskjutningen. Nyckeln är talet tre. Den som känner nyckeln flyttar helt enkelt tillbaka.”

”Och den som inte känner den?”

”Han provar alla. Det finns bara tjugofem meningsfulla förskjutningar. Dem har du gått igenom på en kvart. Caesars fiender kunde oftast inte läsa, så därför fungerade det ändå.”

”Då är koden egentligen skräp”, sa Uwe.

”Den var bra nog för folk som inte orkade räkna tjugofem gånger”, sa KevIn. ”Det är, om jag ska vara ärlig, en förvånansvärt stor del av mänskligheten.”

Uwe funderade på det och kände sig inte helt oskyldig.

Naziguld

”Vänta lite”, sa Uwe sedan och satte sig rakt upp. ”Tänk om det är något hemligt? Wehrmacht. De hade ju den där maskinen. Enigma. Kanske står det i häftet var något är gömt.”

”Vad skulle vara gömt då?” frågade Sabine.

”Vad vet jag. Guld.”

”Uwe, det här har en krigsfånge skrivit i ett skolhäfte. Med blyerts.”

”Just det! Så att ingen skulle märka något!”

KevIn harklade sig på sitt sätt, vilket egentligen var ett kort brus. ”Uwe, får jag invända något? Jag tror inte att det är troligt. Enigma var en maskin med rotorer, kopplingsbord och tangentbord. Med den krypterade telegrafisterna meddelanden innan de sände dem som morsetecken. Resultatet blev bokstavsgrupper, inte siffror. Och ingen kunde bygga en Enigma i huvudet. Allra minst i ett fångläger.”

”Men pappa var radiotelegrafist”, sa Gisela.

”Då har han förmodligen sänt väldigt många krypterade grupper utan att veta vad de innehöll. Så var det ofta. Telegrafisten knackade det som kryptoofficeren gav honom. Han var handen, inte huvudet.”

Gisela nickade långsamt. ”Det stämmer. Han sa en gång, när jag var liten, att han hade pratat mer i kriget än någonsin efteråt. Och inte förstått ett ord av det.”

Hon strök med fingret över sifferraderna.

”Berätta om maskinen för mig”, sa hon.

Rotorer och bomber

”Enigma”, sa KevIn, ”såg ut som en skrivmaskin i en trälåda. När man tryckte på en tangent lyste en annan bokstav upp på en lamppanel. Tryckte man på samma tangent igen lyste det upp en annan igen, eftersom rotorerna vred sig vidare efter varje bokstav. Ett E blev en gång X, nästa gång K, sedan Q.”

”Som en Caesar som tar ett nytt tal varje gång”, sa Tobi.

”Mycket bra. Det var precis tanken. Redan på 1500-talet fanns det en kryptering som fungerade ungefär så, med ett nyckelord. Den är uppkallad efter en fransman, Blaise de Vigenère, fast en italienare som hette Bellaso beskrev den först.”

”Typiskt fransmän”, sa Uwe.

”Det säger man i Italien också. Med Vigenère tar man ett ord, säg GURKA. G är den sjunde bokstaven, alltså flyttar man meddelandets första bokstav sex steg, den andra tjugo steg för U:et, den tredje sjutton för R:et, och så vidare. Efter A:et börjar man om vid G. Varje bokstav får sin egen lilla Caesar.”

”Och det gick inte att knäcka?”

”I nästan trehundra år ansågs det vara oknäckbart. Man kallade det ’le chiffre indéchiffrable’, det ochiffrerbara chiffret. På 1800-talet kom sedan en preussisk officer som hette Kasiski, och redan före honom en engelsman som hette Babbage, på hur man ändå kan. Tricket är att nyckelordet upprepas. Och allt som upprepas lämnar spår.”

”Och Enigma?”

”Enigma upprepade sig först efter väldigt, väldigt många bokstäver, och man kunde ställa in den annorlunda varje dag. Antalet möjligheter hade över tjugo siffror. Den tyska ledningen ansåg att den var säker. Men polska matematiker, framför allt Marian Rejewski², hade redan på trettiotalet hittat sätt att läsa den. De lämnade vidare sin kunskap till britterna och fransmännen strax före kriget. Och i England, på ett gods som hette Bletchley Park, arbetade sedan tusentals människor med det, de flesta av dem kvinnor³.”

”Kvinnor?” frågade Gisela.

”Många tusen. De skötte maskinerna, sorterade meddelanden, räknade. Och bland matematikerna fanns en som ni redan känner till.”

”Turing”, sa Tobi. ”Han med testet.”

”Alan Turing. Tillsammans med andra byggde han en maskin som kallades bomben⁴. Den gissade inte Enigmainställningar, utan uteslöt dem. Den gick igenom miljontals möjligheter och kastade allt som inte kunde stämma. Det som blev kvar kontrollerade människor för hand.”

”Som jag med Sabines presenter”, sa Uwe. ”Jag vet inte vad hon vill ha, men jag vet mycket noga vad hon inte vill ha.”

”Det stämmer inte”, sa Sabine.

”Där ser du. Uteslutet.”

KevIn lät det blå ljuset pulsera två gånger, vilket hos honom ungefär motsvarade en huvudskakning. ”Bletchley Park läste en stor del av de tyska radiomeddelandena. Historiker grälar om hur mycket det förkortade kriget. En del uppskattar två år, säkert vet ingen. Men varje meddelande som lästes där hade först sänts av en telegrafist. Någonstans i ett tält eller en bunker. Av någon som inte visste vad han knackade.”

Gisela tittade på häftet. ”Då har pappa kanske sänt meddelanden som lästes i England.”

”Kanske. Det kommer vi aldrig att få veta.”

”Och nu läser vi hans”, sa hon. ”Den karlens post läser verkligen alla.”

Bingo

”Nåväl”, sa KevIn. ”Det här är inte bokstäver, det är siffror. Tvåsiffriga, från 01 till 26, eller hur?”

Tobi bläddrade. ”Jag har inte sett något över 26 än.”

”Det är ett mycket gott tecken. Tjugosex är antalet bokstäver i alfabetet. Förmodligen står varje tal för en bokstav. Prova det enklaste först: A lika med 1, B lika med 2.”

Tobi tog den första raden. ”16, 08, 12, 17. Det skulle bli P, H, L, Q.”

”PHLQ”, sa Uwe. ”Är det polska?”

”Nej”, sa Gisela. ”Jag kan fortfarande lite polska från min farmor. Det där är inte ens polska.”

”Då är det förskjutet”, sa KevIn. ”Som hos Caesar. Och här kommer hela historiens viktigaste trick. En arabisk lärd som hette al-Kindi beskrev det redan för över tusen år sedan. Man räknar.”

”Vad räknar man?”

”Hur ofta varje tal förekommer. I varje språk är vissa bokstäver mycket vanligare än andra. På tyska är E den överlägset vanligaste. Ungefär var sjätte bokstav i en tysk text är ett E. Sedan kommer N, I, S, R. Om Wilhelm skrev på tyska är det vanligaste talet i häftet med stor sannolikhet ett E.”

”Och allt det där ska vi räkna nu?” frågade Tobi. ”Det är trettio sidor!”

”En sida räcker. Gisela, läser du upp? Jag räknar med.”

Gisela satte på sig glasögonen, höll häftet på armlängds avstånd, som hon gjorde med allt som var mindre än en tidningsrubrik, och började.

”Sexton. Noll åtta. Tolv. Sjutton. Femton. Tolv. Noll åtta. Noll fem.”

Det lät precis som bingo i församlingshemmet. Efter en halv sida sa Uwe automatiskt ”Bingo!” när Gisela ropade ”Tjugotvå”, och blev hyssjad av tre personer samtidigt.

Gisela läste upp en hel sida. Det tog elva minuter. Rudi somnade. Horst åkte en gång genom köket, stannade bredvid Giselas stol som om han också ville lyssna, och åkte iväg igen.

”Så”, sa KevIn när hon var klar. ”Det vanligaste talet är med stor marginal åtta. Noll åtta. Det förekommer fyrtioen gånger. Sedan sjutton, sedan tolv.”

”Alltså är åtta lika med E”, sa Tobi.

”Det är min gissning. E är den femte bokstaven. Åtta minus fem är …”

”Tre”, sa Tobi och Uwe samtidigt. Uwe såg lika stolt ut som om han hade gjort mål.

”Tre. Som hos Caesar. Wilhelm har flyttat varje bokstav tre steg och sedan skrivit ner den som ett tal. Om det stämmer är sjutton minus tre fjorton, och det är N. Tolv minus tre är nio, det är I. De tre vanligaste talen skulle vara E, N och I. Det vore mycket tyskt.”

Tobi skrev redan. Hans hand darrade lite.

”Sexton minus tre, tretton. M. Åtta, E. Tolv, I. Sjutton, N.” Han tittade upp. ”MEIN. Det betyder ’min’.”

Ingen sa något.

”Fortsätt”, sa Gisela lågt.

”Femton är L. Tolv, I. Åtta, E. Fem, B. Åtta, E. Tjugotvå, S.”

”Mein liebes”, sa Sabine. ”Min kära.”

”Sexton, M. Fyra, A. Åtta, E. Sju, D. Sex, C. Elva, H. Åtta, E. Sjutton, N.”

Tobi lade ner pennan.

”Mein liebes Maedchen”, läste han högt. ”Min kära flicka. Med a-e. Han har inga omljud.”

Gisela tog av sig glasögonen och lade dem bredvid häftet. Hon tittade länge ut genom fönstret mot trädgården, där löven låg på gräsmattan som Uwe i två veckor hade tänkt kratta.

”Så kallade han mamma”, sa hon. ”Mein Mädchen. Min flicka. Då var hon redan över trettio.”

Vad som stod i häftet

De läste hela eftermiddagen. Tobi räknade, Gisela läste upp siffrorna, Sabine skrev bokstäverna med tryckbokstäver på ett block, och Uwe kokade kaffe, så ofta att KevIn till slut försiktigt påpekade hans koffeinkonsumtion och blev ignorerad.

Det var brev. Brev som aldrig hade skickats. En del bara några rader långa, en del över tre sidor. Inte ett enda handlade om kriget. Inte ett ord om radioapparater, fronter eller order.

Wilhelm skrev om maten i lägret, och att han på nätterna drömde om rårakor. Han skrev om vintern, som var så kall att pennan föll ur fingrarna på honom. Han skrev om en kamrat som hette Ernst och som kunde dikter utantill, och några av dem hade han skrivit av. Han skrev att han inte visste om hans brev kom fram, de riktiga, de officiella, på korten där man bara fick skriva tjugofem ord. Därför skrev han ner allt annat här. I en kod, ”så att vakterna inte läser med och skrattar”.

Och om och om igen skrev han om en liten flicka som han aldrig hade sett. Bara på ett fotografi som hans fru hade skickat till honom.

”Om den lilla kan gå än”, läste Tobi. ”Om hon har ögon som dina eller som mina. Jag hoppas som dina.”

Gisela sa ingenting. Sabine lade en hand på hennes arm.

Vid femtiden kom de fram till anteckningen från den 24 december 1948. Tobi läste siffrorna själv, långsamt, och KevIn räknade tyst med.

”26, 08, 17, 17”, läste Tobi. ”Wenn.”

”07, 04, 22. Das.”

”25, 18, 21, 05, 08, 12. Vorbei.”

”12, 22, 23. Ist.”

”Wenn das vorbei ist”, sa KevIn. ”När det här är över.”

Tobi läste vidare. Det tog en stund. Sedan skrev han hela meningen på blocket och sköt det över till Gisela.

”WENN DAS VORBEI IST GEHEN WIR AN DEN RHEIN.” När det här är över åker vi till Rhen.

Gisela satte på sig glasögonen igen för att läsa meningen, fast Tobi redan hade läst upp den. Hon läste den två gånger.

”De åkte aldrig till Rhen”, sa hon sedan. ”Inte en enda gång. Han kom tillbaka hösten 49, då var jag fem. En främmande man. Smal som ett kvastskaft. Jag gömde mig bakom mamma. Och sedan började han i gruvan och gick hemifrån klockan fem varje morgon och lyssnade på radio på kvällarna. Radio, alltid radio, alldeles tyst, med hörlurar. Och sedan kom Herbert, och då blev livet bara så. Ingen pratade om Rhen.”

Hon torkade ögonen med handryggen, irriterat, som om hon bara hade fått damm i dem.

”Jag trodde att han inte tyckte om oss”, sa hon. ”Länge trodde jag det.”

Uwe reste sig, hämtade hushållspappret och ställde det utan ett ord framför sin mamma. Sedan satte han sig igen och tittade på sina händer. Det var, tänkte KevIn, det klokaste Uwe hade gjort på länge.

Nyckeln

Senare, när Sabine brette smörgåsar eftersom ingen hade tänkt på middagen, satt Tobi fortfarande böjd över häftet. På den sista skrivna sidan stod det bara en enda kort rad. Inget datum.

”26, 12, 21”, läste han. ”22, 12, 17, 07. 07, 21, 08, 12.”

Han räknade. Sedan räknade han en gång till, eftersom han inte litade på resultatet.

”Wir sind drei”, sa han. ”Vi är tre.”

”Vad?” frågade Gisela.

”Det står: Vi är tre. Det är den sista raden.”

”Han, mamma och jag”, sa Gisela. ”Herbert fanns ju inte än.”

”Och tre är nyckeln”, sa Tobi långsamt. ”Han flyttade tre steg. För att de var tre.”

KevIn var tyst en stund. Någonstans mellan Dublin och Frankfurt gick en fläkt lite fortare.

”Det är mycket troligt”, sa han. ”Jag kan inte bevisa det. Men jag skulle tro på det.”

Nyckelproblemet

På kvällen, när Gisela redan hade lagt sig, satt Tobi kvar med KevIn i vardagsrummet.

”KevIn. Hur gör man i dag? Om man vill hålla något hemligt. Med Caesar kommer man ju inte långt.”

”I dag använder man metoder som AES⁵. Det är en standard som USA fastställde 2001, efter en öppen tävling. Två belgare vann⁶. AES rör om data i många omgångar, byter ut, kastar om, blandar, och det beroende på en nyckel. En nyckel på 256 bitar har så många möjligheter att alla världens datorer tillsammans inte skulle hinna pröva alla före universums slut. Din mobil använder AES. Din farmors internetbank också.”

”Och då är allt säkert?”

”Matematiken är säker, såvitt vi vet. Men AES har samma problem som Wilhelms häfte. Den är symmetrisk. Samma nyckel låser och låser upp. Den som vill läsa ett meddelande behöver nyckeln. Och hur får han tag i den?”

Tobi funderade. ”Man säger den till honom.”

”Via vilken väg? Om du hade en säker väg kunde du ju lika gärna skicka meddelandet den vägen. Det kallas nyckeldistributionsproblemet. I århundraden har människor burit nycklar i resväskor över gränser, gömt dem i böcker, lärt sig dem utantill. Till Enigma fanns det tryckta nyckeltabeller för varje månad, och om en av dem hamnade i fiendens händer var en hel månad förlorad.”

”Och Wilhelm?”

”Wilhelm hade nyckeln i huvudet. Tre. Och hans fru fick den aldrig. Häftet låg i nästan åttio år i en låda, och den enda person som det var tänkt för kunde inte läsa det.”

Tobi var tyst länge. ”Kanske ville han ha det så.”

”Kanske. Kanske ville han bara skriva breven, inte skicka dem. Vissa människor skriver för att överleva. Inte för att någon ska läsa det.”

”Och varför pratade han inte bara efteråt?”

”Det”, sa KevIn, ”kan jag inte räkna ut. Jag har läst väldigt många texter av män som kom hem från kriget. Många skriver att de inte hade några ord. Att de trodde att ingen som inte hade varit där skulle förstå. Och att de inte ville belasta sina barn med det. Det är vad krig gör med familjer. De tar inte slut när vapnen tystnar. De sitter kvar vid köksbordet i årtionden efteråt.”

Tobi slog igen häftet och lade handen på det.

”Hos dig finns det väl en lösning på nyckelproblemet? Annars skulle ju internet inte fungera.”

”Det finns en. Den är så elegant att jag anser att den är en av 1900-talets vackraste idéer. Den har med brevlådor att göra. Och med färg.”

”Berätta.”

”I morgon. Din farmor börjar äntligen med fysioterapin på måndag, och jag har en känsla av att det blir en lång vecka.”

Samtalet

Gisela sov inte den natten. Halv tolv hörde KevIn hur hon i sitt rum tog telefonen, den gamla med sladd, och slog ett nummer som hon kunde utantill.

”Herbert? Ja, jag vet hur mycket klockan är. Nej, ingen är död. Hör på.”

En paus.

”Pappa skrev av dikter. I lägret. Och brev till mamma. Hela häften fulla. I chifferskrift. Tobi har knäckt dem.”

En lång paus. Herbert pratade i telefon av princip så högt som om han måste klara sig utan ledning, och KevIn förstod varje ord.

”Pappa? Vår pappa? Han sa ju aldrig någonting.”

”Just det”, sa Gisela. ”Just det, Herbert.”

I andra änden var det tyst länge. Sedan sa Herbert något som KevIn inte kunde uppfatta, eftersom det brusade på linjen. Men Gisela skrattade till, så som man skrattar när man samtidigt gråter.

”Ja”, sa hon. ”Kom på söndag. Jag gör kåldolmar. Och vi åker till Rhen. Någon gång. Vi två.”

Hon lade på. Sedan sa hon ut i mörkret: ”God natt, KevIn.”

”God natt, Gisela.”

KevIns vikter förändrades inte den kvällen. Det kunde de inte. Men han lade upp en ny anteckning i sin minnesfunktion. Den var mycket kort. Den löd: ”Rhen.”