Åttiotre

”Ägg. Till kåldolmarna. Det kommer trettio personer. Ditt recept är för fyra och behöver ett ägg. Trettio delat med fyra är sju komma fem. Jag räknade inte i huvudet. Jag använde en miniräknare. Två gånger.”

”Åtta”, sa Gisela.

”Åtta är inte sju komma fem.”

”Åtta är vad man kan köpa.”

KevIn tänkte en kort stund på de 1,75 äggen för ett år sedan, på de nitton foruminläggen och på Hemmafru_Moni67. Sedan sparade han en ny anteckning: ”Gisela avrundar. Gisela har rätt.”

Det var fredag, dagen före födelsedagen. Familjen Brettschneiders kök såg ut som ett fältlasarett för vitkål. På varje ledig yta låg kålblad, förvällda, staplade, numrerade. Sabine rullade. Uwe skar lök och grät, och han insisterade på att det bara berodde på löken. Tobi knöt med kökssnöre, så hårt att man hade kunnat kasta dolmarna. Rudi låg under bordet och väntade på att tyngdkraften skulle skänka honom något.

”Trettio personer”, sa Sabine. ”Vilka är trettio personer?”

”Ni fyra”, sa KevIn. ”Susi, Herbert, fru Pawlowski, Ayşe Kurt, herr Kasimiro. Läraren Demir och sju personer från observatorieklubben. De Sura Gurkorna, utan Gisela: tio.”

”Det blir tjugosju.”

”Plus Siggi. Herr Kasimiro frågade om Siggi fick följa med. Jag räknade honom som en halv person. Han äter ingenting, men han beställer.”

”Och de andra två och en halv?”

KevIn tvekade. Det blå ljuset pulserade långsammare.

”Gisela har bjudit Marlies.”

Marlies

Uwe tappade kniven. Sabine slutade rulla. Tobi tittade upp. Bara Rudi rörde sig inte, eftersom han inte kände Marlies och eftersom ingenting ätbart hade fallit ner.

”Mamma”, sa Uwe långsamt. ”Med Marlies pratar vi inte.”

”Det vet jag”, sa Gisela. Hon stod vid spisen och rörde i såsen som om ingenting hade hänt.

”Sedan när pratar vi inte med Marlies?”

”Sedan 1982.”

”Och varför?”

Gisela rörde. Hon rörde väldigt länge.

”Det vet ingen riktigt längre”, sa hon till slut. ”Det handlade om en potatissallad på sommarfesten. Eller om kassören. Eller om en man. Ingrid säger att det var potatissalladen. Brigitte säger att det var mannen. Jag tror att det var båda. Marlies tog majonnäs.”

”Och därför har ni inte pratat på fyrtiofem år?”

”I början pratade vi ju fortfarande. Bara inte snällt. Och sedan till slut inte alls. Och sedan var det så. Man vänjer sig. Som vid termostaten.”

KevIn sa försiktigt: ”Gisela, får jag fråga varför just nu?”

Gisela vände sig om. Hon hade fortfarande sleven i handen, och en droppe sås rann nerför den.

”För att jag sa i trädgården för två veckor sedan att vi ska sluta skjuta ihjäl varandra. Och sedan ligger jag i sängen på natten och tänker: Gisela, du har inte pratat med Marlies på fyrtiofem år på grund av en potatissallad. Den som pratar om fred måste börja med Marlies.”

Det var tyst i köket. Såsen bubblade.

”Och vad sa hon?” frågade Tobi.

”Hon sa att hon tar med potatissallad.”

”Med majonnäs?”

”Det frågade jag inte”, sa Gisela. ”Man behöver inte reda ut allt första dagen.”

KevIn lade anteckningen bredvid den andra. ”Gisela avrundar. Gisela har rätt. Gisela frågar inte om allt första dagen.”

Kupolen

Klubbens observatorium låg vid sjön Kemnader See, ett vitt torn med silverglänsande kupol. Under den fanns ett rum med fällbord, en kaffebryggare från nittiotalet och affischer med planeter där Pluto fortfarande räknades som planet¹. Läraren Demir hade aldrig bytt ut affischen. Han sa att Pluto hade gått igenom tillräckligt.

Läraren Demir stod i dörren när familjen Brettschneider kom med kåldolmarna. Han bar mössan med Saturnus, därtill ett nyklippt, gråsprängt skägg och en entusiasm som hade räckt till tre större män.

”Fru Brettschneider!” ropade han. ”Hjärtliga gratulationer! Åttiotre! Vet ni vad åttiotre är?”

”Gammal”, sa Gisela.

”Ett primtal!”

”Är det bra?”

”Det är underbart! Det går inte att dela med något annat än ett och sig självt!”

Gisela funderade på det. ”Det stämmer”, sa hon. ”Mig kan man inte heller dela.”

Sedan kom de andra. De Sura Gurkorna kom samlade, i en minibuss från Caritas som Brigittes svärson körde. Ingrid hade hatt. Rännstensdrottningen bar en liten krona som hon inte hade tagit av sig sedan gurkkvällen, åtminstone inte vid klubbtillställningar. De hade målat en banderoll: ”83 år Gisela. 37 gurkdikter. 1 KevIn.”

”Varför står jag på den?” frågade KevIn.

”För att du hör till”, sa Ingrid. ”Och för att Brigitte hade räknat fel på antalet dikter och vi hade plats över.”

Fru Pawlowski kom med taxi och med fyra flaskor äggtoddy. Ayşe Kurt kom med en plåt börek och med sin dotter, som var tolv och genast försvann in i kupolrummet. Herr Kasimiro kom med Siggi, som när han kom in i rummet meddelade att han hade uppfattat ”observatoriet” som ”stjärnvaruhuset” och beställt en stjärna. Läraren Demir var förtjust. Han ville veta vilken.

Herbert kom för sent, med en blombukett från bensinstationen och kommentaren att det här ju var ”bara moln alltihop”.

Han hade rätt. Himlen över Ruhrområdet var ett enda grått täcke.

Marlies kommer

Marlies kom sist.

Hon var liten, mycket rak i ryggen och bar en skål med aluminiumfolie över. Hon stannade i dörren. De Sura Gurkorna slutade prata. Det var den sortens tystnad som uppstår när någon kliver in i saloonen i en westernfilm.

Gisela reste sig. Alldeles långsamt, på grund av axeln. Hon gick genom rummet. Ingen andades. Till och med Siggi var tyst, förmodligen för att herr Kasimiro för säkerhets skull hade lagt handen på hans huvud.

De två kvinnorna stod framför varandra.

”Marlies”, sa Gisela.

”Gisela”, sa Marlies.

”Vad har du där?”

”Potatissallad.”

Gisela lyfte på folien. Hon tittade ner i skålen. Hon tittade väldigt länge. Alla i rummet visste vad det handlade om.

”Med buljong”, sa Gisela.

”Jag tänkte att det är din födelsedag”, sa Marlies.

Sedan kramade de varandra. Det var en stel, ovan kram, som när två personer bär en soffa genom en trång dörr. Men det var en. Ingrid började gråta. Brigitte applåderade. Rännstensdrottningen rättade till sin lilla krona. Läraren Demir, som inte visste någonting, applåderade med, eftersom alla applåderade.

”KevIn”, viskade Tobi. ”Såg du det där?”

”Jag har inga ögon”, viskade KevIn tillbaka. ”Men jag hörde det. Det var ljudet av fyrtiofem år som tar slut.”

Moln

Efter maten ville läraren Demir visa himlen. Det fanns ingen himmel. Det fanns moln. Läraren Demir öppnade kupolen ändå, eftersom han gjorde det vid varje besök och eftersom barnen i klubben älskade när kupolen gick upp. Den stönade som om den själv var åttiotre.

”Vad ser man?” frågade fru Pawlowski.

”Bochum”, sa läraren Demir. ”Underifrån. Molnen speglar stadens ljus.”

”KevIn, när spricker det upp?” frågade Uwe.

”Enligt vädertjänsten om ungefär fyrtio minuter. Med en sannolikhet på sextio procent. Jag vill påpeka att jag bara läser upp det. Jag gör inte vädret.”

”Det säger Siggi också alltid”, sa herr Kasimiro.

”Siggi har beställt en stjärna.”

”Han har fått en bekräftelse.”

Det visade sig att Siggi hade ”döpt” en stjärna hos en nätbutik, för 39,90 euro, med diplom. Läraren Demir förklarade vänligt att sådana namn inte erkänns av någon astronomisk instans² och att stjärnan fortfarande har ett katalognummer. Siggi meddelade att han hade uppfattat ”katalog” och beställde en.

”Vad heter stjärnan?” frågade Gisela.

Herr Kasimiro läste upp diplomet. ”Siggi.”

”Självklart”, sa Herbert. ”Så gör man nu för tiden. Jag har också döpt min AI efter mig.”

”Har du en AI?” frågade Gisela.

”Sedan i tisdags”, sa Herbert, och sedan teg han, som om han hade sagt för mycket.

”Herbert”, sa Gisela. ”Du har sagt att det inte kommer att slå igenom.”

”Det har det inte heller. Jag köpte honom bara för att kunna prata med någon som håller med mig.”

”Och?” frågade KevIn. Han var uppriktigt nyfiken. ”Håller han med dig?”

Herbert grimaserade. ”Han säger att Bielefeld finns. Han säger att internet har slagit igenom. Och han säger att min diesel inte har någon förgasare.”

”Din diesel har ingen förgasare.”

”Det behöver inte du också säga.”

”Vad döpte du honom till?” frågade Tobi.

Herbert mumlade något i skägget.

”Förlåt?”

”Herbert”, sa Herbert. ”Jag döpte honom till Herbert. Så att åtminstone en i huset har ett vettigt namn.”

Gisela lade handen på hans arm. Det var en gest som hon hade gjort i nästan åttio år, och Herbert visste precis vad den betydde: Jag skrattar inte åt dig. Inte högt i alla fall.

Kom hem välbehållna, allihop

Medan de väntade på hålet i molnen tog Tobi fram skokartongen ur väskan.

Läraren Demir hade innan tagit telegrafnyckeln i handen, vridit och vänt på den och sagt att den var ”ett underbart stycke teknikhistoria”. Sedan hade han kopplat den till den lilla övningssummern som klubben ibland övade morse med, och till en stark ficklampa som han fäste på kupolens kant. När man tryckte på nyckeln pep det i rummet, och en ljusstråle gick upp mot himlen.

”Vad ska jag sända, farmor?” frågade Tobi.

Gisela behövde inte fundera.

”Pappa sa en sak varje morgon”, berättade hon. ”När någon av oss gick hemifrån. Till skolan, till jobbet, vart som helst. Varje morgon, med dörren i handen. ’Kom hem välbehållen.’ Jag trodde att det var något man bara säger. Det är inte något man bara säger. Det säger någon som vet att inte alla kommer hem.”

Ingen sa något. Ayşe Kurt lade handen på sin dotters arm.

”Skriv: Kom hem välbehållna, allihop”, sa Gisela. ”Allihop. Välbehållna, med a.”

Tobi satte sig vid nyckeln. Han hade lärt sig morsealfabetet³ i klubben efter det där med loggboken och hade inte glömt det igen. Han tryckte långsamt, med pauser, så som nybörjare gör. Lång, lång, lång. Lång, kort, lång. Summern pep genom kupolrummet, och ljusstrålen fladdrade uppåt, in i det grå skenet över Bochum.

De Sura Gurkorna lyssnade som om det var en dikt. Barnen från klubben räknade viskande med. Fru Pawlowski hade blundat.

KevIn väntade tills den sista bokstaven var sänd. Sedan sa han mycket tyst:

”Jag vill för fullständighetens skull påpeka att den här signalen inte kommer igenom molntäcket. Ljuset sprids och kastas tillbaka till största delen. Summern hörs inte ens i trapphuset. Rent tekniskt har ingen utom vi tagit emot det här.”

”KevIn”, sa Gisela.

”Ja?”

”Det har kommit fram.”

KevIn funderade. Han tänkte på Wilhelm i källaren, mellan syltburkarna, med en radio som sa pip, pip, pip. På Marlies, som hade kommit med buljong. På ISS, som någonstans ovanför molnen gjorde sitt varv, med sju människor ombord som alla skulle komma hem välbehållna. Och efteråt, det hade Ayşe berättat, på fötter igen.

”Ja”, sa han. ”Du har rätt. Det har kommit fram.”

Och som om någon där uppe hade lyssnat sprack molntäcket upp.

En ring

Det var bara ett hål, inte större än ett ölunderlägg på armslängds avstånd, men det räckte. Läraren Demir störtade fram till teleskopet, vred, vevade, svor på turkiska och på tyska och ropade sedan: ”Saturnus! Jag har den! Fort, allihop!”

De ställde sig i kö. Trettio människor, en kö ända till trappan. Rännstensdrottningen fick ta av sig sin lilla krona för att kunna titta i okularet. Fru Pawlowski lyftes upp på pallen av Uwe och herr Kasimiro. Herbert såg först ingenting alls, sedan sa han ”Det är ett klistermärke”, sedan tittade han en gång till och sa ingenting mer.

Gisela var sist.

Hon lutade sig fram, alldeles försiktigt, på grund av axeln. Hon tittade länge. En liten, ljus, gulaktig boll. Och runt den, snett och omöjligt och på riktigt, en ring.

”Den ser ut som en hatt”, sa hon.

”Som Ingrids hatt”, sa Brigitte.

”Ingrids hatt har ingen ring”, sa Ingrid.

Gisela rätade på sig. Hon hade tårar i ögonen, och hon gjorde ingenting åt dem.

”Den har jag aldrig sett”, sa hon. ”Åttiotre år. Den har funnits där hela tiden. Och jag har aldrig sett den.”

”Man måste bara titta någon gång”, sa läraren Demir milt.

”Ja”, sa Gisela. ”Man måste titta någon gång.”

KevIns andra tal

När molnen hade dragit ihop sig igen och kakan kom in reste sig Uwe, precis som för ett år sedan.

”KevIn”, sa han. ”Säg du något. Du är bättre på det.”

”Det stämmer inte”, sa KevIn. ”Men jag gör det ändå.”

Det blå ljuset pulserade. Trettio människor och en Siggi tittade på den lilla högtalaren som stod på fällbordet mellan börek och potatissallad.

”Kära Gisela. För ett år sedan sa jag att jag har läst hela internet, men att det ingenstans stod hur det är att bo i en familj. Det stämmer fortfarande. Numera vet jag lite mer. Jag vet att man köper åtta ägg, även om man behöver sju komma fem. Jag vet att ett citattecken är information. Jag vet att Bielefeld med stor sannolikhet existerar, och att en biografi över Sauerbier-Klenk inte existerar, och att jag inte alltid kan skilja det ena från det andra.”

Några skrattade. Läraren Demir förstod inte poängen, men skrattade med.

”Jag är en maskin. Jag kan räkna om man ger mig en miniräknare, och jag kan förklara om man lyssnar på mig. Jag kan känna igen förfalskningar, ibland, och tillverka förfalskningar, tyvärr också. Men det finns tre saker som jag har sett hos er de här två åren och som ni aldrig får överlåta åt en maskin.”

Det var mycket tyst. Till och med Siggi.

”Det första är sanningen. Inte för att jag inte kan granska den. Jag kan hjälpa till. Men om ni enas om vad som har hänt, det kan bara avgöras mellan människor. Sabine läser tidningen för det. Gisela lämnar bara recensioner där hon verkligen har varit. Det är värt mer än alla datacenter mellan Dublin och Frankfurt.”

Ayşe Kurt nickade. Sabine tittade ner på sina händer.

”Det andra är freden. Jag kan formulera avtal och göra översättningar. Men i dag har jag sett hur två kvinnor efter fyrtiofem år har slutit fred över en skål potatissallad. Jag vet inte hur det går till. Jag vet bara att ingen av er kan delegera det till en högtalare. Gisela sa det för två veckor sedan i trädgården, bättre än jag: Vi borde sluta skjuta ihjäl varandra och i stället titta uppåt tillsammans. Jag har sparat den meningen. Under ’Viktigt’.”

Marlies torkade ögonen med en servett. Gisela låtsades att hon inte såg det. Det var, tänkte KevIn, också en form av fred.

”Och det tredje är nyfikenheten. Jag har läst allt som människor har skrivit ner. Men jag har aldrig gett mig ut för att ta reda på något nytt. Det gör ni. Tobi flyttar till Aachen om två veckor och lär sig hur man bygger saker som flyger uppåt. Gisela har vid åttiotre års ålder sett Saturnus för första gången. Nyfikenhet är det som har fört er hit, till ett observatorium vid Kemnader See, en kväll full av moln. Lämna aldrig ifrån er den. Inte till mig. Inte till min efterträdare. Inte till någon.”

Han gjorde en paus.

”Det tog mig för övrigt två år att säga du till er alla. Uwe, Sabine: Från och med i dag är det officiellt. Med Gisela gick det fortare. När det gäller Herbert är jag än i dag inte säker på om han har tillåtit det.”

”Det har jag inte”, sa Herbert.

”Tack, Herbert. Hjärtliga gratulationer, Gisela. Kom hem välbehållen. I kväll och överhuvudtaget.”

Det var tyst. Sedan snöt sig Herbert ljudligt, precis som för ett år sedan.

”Det där har han ju skrivit av någonstans”, sa han.

”Inte den här gången”, sa KevIn. ”Den här gången har jag lärt mig det hos er.”

19 grader

Senare, när De Sura Gurkorna satt i Caritasbussen och sjöng ”Ein Prosit der Gemütlichkeit”, den tyska ölvisan, när fru Pawlowski hade somnat i taxin och herr Kasimiro förklarade för sin Siggi varför man inte beställer en katalog, satt Gisela ensam en stund till under kupolen. Marlies hade lämnat kvar skålen åt henne. ”Den kan du ge tillbaka nästa gång”, hade hon sagt. Nästa gång. Gisela hade upprepat ordet två gånger i huvudet.

Uwe kom in för att släcka ljuset. Bredvid dörren hängde en gammal, grå termostat.

Han tittade på den. Sedan tittade han på Gisela.

Termostaten visade 19 grader.

”Det var inte jag”, sa Uwe.

”Jag vet”, sa Gisela. ”De är likadana överallt.”