Pappa oroar sig för jobbet

Massmejlet kom en måndag. Ämne: ”Digital transformation – tillsammans in i framtiden!” Uwe visste genast att det inte betydde något gott. Enligt hans erfarenhet kom det alltid en omorganisation efter ett utropstecken i ämnesraden. Efter två utropstecken kom en personalutflykt, och den var värre.

Herr Brinkmann, hans avdelningschef, förklarade det på teammötet. Han hade förberett en presentation med 34 bilder, och på varenda en fanns ett foto av en robot som skakade hand med en människa. På bild 12 hade roboten skyddshjälm. Ingen visste varför.

”Vi inför en AI för kundärenden”, sa herr Brinkmann. ”Den heter SAM. Serviceassistent multikanal. Den besvarar mejl, gör akontoplaner och förklarar mätarställningar. Dygnet runt.”

Uwe besvarade mejl, gjorde akontoplaner och förklarade mätarställningar. Från åtta till halv fyra, med lunchrast.

”Finns det några frågor?” frågade herr Brinkmann.

Fru Yilmaz från faktureringen räckte upp handen. ”Tar SAM också lunchrast?”

”Nej.”

”Då är SAM ju redan impopulär.”

Alla skrattade, utom Uwe. Uwe räknade. Han fortsatte räkna på vägen hem, på spårvagnen, vid hållplatsen och ännu i hallen medan han tog av sig skorna. Resultatet blev detsamma varje gång. Det hade en nolla först.

Krismöte i vardagsrummet

”KevIn, de vill ersätta mig.”

”Det vet ni inte.”

”Jo. Med en av dina kolleger.”

”Jag har inga kolleger. Jag har inte ens ett skrivbord.”

Uwe gick fram och tillbaka i vardagsrummet. Rudi gick efter, eftersom han trodde att det var dags för promenad. Vid tredje varvet gav Rudi upp och lade sig mitt i vägen. Uwe klev över honom, fyra gånger, utan att märka det.

Sabine vek ihop tidningen. Den riktiga, av papper. ”Uwe. Sätt dig.”

”Jag kan inte sitta nu. Jag måste tänka.”

”Du tänker bättre när du sitter. När du står tänker du bara snabbare.”

Uwe satte sig. Farmor Gisela sköt utan ett ord fram en kanelstjärna åt honom. Hon hade alltid en i förklädesfickan för kriser.

”Det står ju överallt”, sa Uwe och pekade på Sabines tidning. ”’De här yrkena försvinner på grund av AI.’ Jag har läst det. Kundtjänst var på tredje plats.”

”Vad var på första plats?” frågade Tobi.

”Det minns jag inte. Jag slutade vid trean.”

”Herr Brettschneider”, sa KevIn. ”Får jag förklara något för er innan ni kliver över Rudi en gång till?”

”Om det hjälper.”

”Om det hjälper vet jag inte. Men det stämmer. Det är den ordningen jag har numera.”

Uppgifter, inte yrken

”Berätta för mig vad ni gör en vanlig dag”, sa KevIn. ”Allt.”

Uwe funderade. ”Jag kommer klockan åtta. Jag kokar kaffe. Jag läser mejlen. Hälften är folk som skickar sin mätarställning. En fjärdedel vill veta varför akontobeloppet har gått upp. Sedan kommer samtalen. Sedan kommer de som klagar. Sedan kommer fru Pawlowski.”

”Vad är det med fru Pawlowski?”

”Fru Pawlowski är en kategori för sig.”

”Bra”, sa KevIn. ”Ser ni vad ni just gjorde? Ni delade upp ert yrke i uppgifter. Föra in mätarställningar. Förklara akontobelopp. Ta emot klagomål. Fru Pawlowski. När folk säger att AI ersätter ett yrke menar de oftast: AI kan ta över vissa av yrkets uppgifter¹. En del mycket bra, en del dåligt, en del inte alls.”

”Och vilka klarar SAM?”

”Förmodligen mätarställningarna. De ser likadana ut varje dag. Förmodligen också förklaringarna av akontobeloppen, om man ger SAM rätt underlag och någon kontrollräknar. Ni vet ju hur jag räknar.”

”Dåligt”, sa Tobi.

”Tack, Tobi. Och sedan finns det uppgifter där det hänger på något annat. På förtroende. På omdöme. På att någon tar ansvaret när något går snett.”

”Ansvar”, sa Uwe dovt. ”Det står inte i någon arbetsbeskrivning.”

”Det står i alla. Det står bara aldrig högst upp.”

Farmor Gisela hade lyssnat, med stickningen i knät. ”Så var det med gruvorna också”, sa hon. ”Först sa de att maskinerna gör det tunga arbetet och karlarna det lätta. Sedan fanns det till slut inget lätt arbete kvar. Och sedan fanns det ingen gruva alls längre.”

Det blev tyst. I Ruhrområdet är det inget ämne där man säger något i en handvändning.

”Det stämmer”, sa KevIn lågt. ”Och jag tänker inte inbilla er något. När arbete förändras förlorar en del människor verkligen något. Inte bara pengar. Också platsen där de hörde hemma. Den sista stenkolsgruvan i Ruhrområdet stängde 2018 i Bottrop². Det hade ingenting med AI att göra, men det visar att en sådan omställning kan göra ont, även om det till slut uppstår nytt arbete.”

”Renate flyttade till Bottrop”, sa Gisela. ”Då var gruvan redan stängd.”

”Det”, sa KevIn, ”förklarar en del om Renate.”

Vävstolar och telefonistfröken

Tobi hade lagt ifrån sig mobilen, vilket hos honom var ett tecken på högsta uppmärksamhet. ”Har det hänt förut? Att maskiner tar jobb?”

”Väldigt ofta. Har ni läst om vävarna i historia?”

”Gerhart Hauptmann”, sa Sabine utan att titta upp. ”Vävarna. Jag var tvungen att läsa den. Frivilligt hade jag aldrig gjort det.”

”På 1800-talet kom de mekaniska vävstolarna. Det som många händer hade gjort förut gjorde nu en maskin med några få personer bredvid. I England slog arbetare sönder maskiner, man kallade dem ludditer. I Schlesien var det vävarupproret 1844. Nöden var verklig. Samtidigt blev tyg så billigt att många fler plötsligt hade råd med mer än en skjorta, och andra jobb uppstod: i fabriker, i handeln, i transporterna.”

”Och telefonistfröken”, sa Gisela. ”Min faster Erna var det. I Gelsenkirchen.”

”Vad är en telefonistfröken?” frågade Tobi.

”Förr i tiden”, sa Gisela, ”slog man inte bara ett nummer. Man lyfte luren, och då fanns där en kvinna, och hon kopplade fram dig med en kontakt. Faster Erna visste om alla i Gelsenkirchen vem som ringde till vem. Hon visste före prästen vem som skulle gifta sig.”

”Och sedan?”

”Sedan kom automatstationerna. Fingerskiva. Erna fick gå över till kontoret.”

”Och var det hemskt?”

Gisela funderade. ”För Erna, ja. För resten av Gelsenkirchen var det en lättnad.”

”Det är mönstret”, sa KevIn. ”En uppgift automatiseras. En del människor måste ställa om, och det är tungt. Andra uppgifter blir viktigare. I dag finns det inga telefonistfröknar längre, men väldigt många människor som arbetar med telefonnät, med datorer, med kundtjänst. Arbetet har inte försvunnit. Det har flyttat.”

”Och den här gången?” frågade Sabine. ”Är det likadant den här gången? Eller snabbare?”

KevIn tvekade, och alla hörde tvekan. ”Ärligt svar: Det vet ingen säkert. Den här gången gäller det också kontorsarbete³. Skriva texter, sammanfatta, översätta, programmera. Förr trodde man att maskiner först skulle ta över arbetet med händerna. Nu är det snarare vissa sorters arbete med ord. Ekonomer grälar om hur snabbt det går och vad det betyder i slutänden. Jag läser många prognoser. De motsäger varandra⁴. Om någon ger er en alldeles exakt siffra på hur många jobb som försvinner till när, bör ni fråga hur han vet det.”

”Tidningen säger tredje plats”, sa Uwe.

”Tidningen hade också en förstaplats, och den läste ni inte.”

”På grund av stressen.”

”Jag vet. Jag säger det bara.”

Uwes plan

Uwe reste sig igen. Rudi reste sig också för säkerhets skull.

”Jag måste bevisa att jag är effektivare. Du följer med till kontoret i morgon.”

”Herr Brettschneider, jag tror inte att det är rätt …”

”KevIn!”

KevIn suckade. Han hade vid det här laget en mycket bred repertoar av suckar. Det fanns den korta sucken för Tobi, den långa för Herbert och en som egentligen var reserverad för Uwe. Den lät som en diskmaskin som man öppnar mitt i programmet.

”Jag är med på ett villkor”, sa KevIn.

”Och det är?”

”Jag får inte se några kunduppgifter. Inga namn, inga adresser, inga kontonummer. Det är uppgifter om människor som litar på det kommunala energibolaget, inte på en högtalare från elektronikbutiken. Dataskydd⁵, Herr Brettschneider.”

”Men hur ska du då kunna besvara mejl?”

”Ni läser upp dem för mig. Utan namn. I stället för namn säger ni ’kund X’.”

Sabine tittade upp från tidningen. ”Det är faktiskt förnuftigt.”

”Jag är faktiskt förnuftig”, sa KevIn. ”Det märks bara sällan.”

En dag på kontoret

På tisdagen kl. 8.00 ställde Uwe i smyg högtalaren bredvid sin skärm, bakom kaktusen som tillhörde kollegan som var på semester. Sedan började han läsa. Tyst, med handen för munnen.

”Kund X skriver: Bästa damer och herrar, min mätarställning är 47 311. Med vänlig hälsning, kund X.”

”Svar: Tack så mycket, vi har tagit emot er mätarställning. Kontrollera ändå siffran själv i systemet, Herr Brettschneider.”

”Kund X skriver: Varför har mitt akontobelopp gått upp, jag förbrukar ju ingenting, jag har varit i Spanien i tre månader.”

”Fråga kund X om någon har varit i lägenheten under tiden. Och om det kanske står ett akvarium där.”

Uwe tittade i systemet. Där stod det faktiskt, i en kollegas anteckningar från 2019: ”Kunden har akvarium, 400 liter, uppvärmt.”

”Hur visste du det?”

”Jag visste det inte. Jag har läst väldigt många forum. När någon är utomlands och ändå förbrukar el är det i förvånansvärt många fall ett akvarium. Eller en svåger.”

”Kund X skriver: Er faktura är en fräckhet, jag kräver en förklaring, och det omedelbart, och er logga är ful också.”

”Svar: Vi beklagar att ni har blivit irriterad. Er faktura består av följande … När det gäller loggan kan vi tyvärr inte säga något, där är vi inte heller nöjda.”

”Det kan jag inte skriva!”

”Stryk den sista meningen då. Men den är sann. Jag har sett loggan.”

Uwe strök den. Han skrev. KevIn formulerade. Uwe kontrollerade. KevIn formulerade om. Det uppstod en rytm som inte alls kändes dålig, som att klippa en häck tillsammans.

Kl. 9.14 hade de besvarat alla mejl från de senaste tre veckorna, gjort 41 akontoplaner och skrivit ett brev till en kund som var så vänligt att kunden hörde av sig igen och bad om ursäkt för sitt tidigare mejl. Det var kunden med loggan.

Uwe stirrade på sin tomma inkorg. Han hade aldrig sett den tom. Han hade inte vetat att det stod en grå text längst ner: ”Inga fler meddelanden.”

”Och vad gör jag nu?”

”Det är precis den fråga som er chef också kommer att ställa sig”, sa KevIn försiktigt.

Uwe bleknade. Han hade bevisat att han var ersättningsbar. Och det av en högtalare som han hade köpt på extrapris i elektronikbutiken.

”Jag vill påpeka”, sa KevIn, ”att ni har kontrollerat varje svar. Två gånger har ni rättat mig. I en akontoplan hade jag annars debiterat en pensionär 840 euro i månaden i stället för 84.”

”Det var en nolla för mycket.”

”En nolla. För mig är det ett token som alla andra. För pensionären hade det varit en hjärtinfarkt.”

Uwe tittade på högtalaren. Han var inte tröstad. Men han var lite mindre blek.

Fru Pawlowski

Kl. 10.30 ringde telefonen. På displayen stod ett namn som fick alla på hela avdelningen att dra in huvudet mellan axlarna: Pawlowski, Hedwig.

Fru Pawlowski var 84 och ringde varje vecka. Ibland var hennes faktura för hög, ibland för låg, ibland helt enkelt ”fräck”. Dagen innan hade hon ringt SAM fem gånger. SAM hade fem gånger korrekt förklarat för henne hur hennes akontobelopp var sammansatt, med tabell. Vid sjätte samtalet hade hon frågat om hon kunde få tala med ”en riktig människa eller åtminstone med Uwe”.

Uwe svarade. ”Fru Pawlowski! Hur är det med knät?”

KevIn lyssnade. Han hade inget annat för sig. Han hörde att Uwe visste vilket knä det var, det vänstra. Han hörde att Uwe kom ihåg husläkarens namn. Han hörde hur Uwe vid ett visst ställe sa ”Ack, fru Pawlowski”, och hur rösten i andra änden lät lite annorlunda efter det.

Tjugo minuter senare hade Uwe fått veta att hennes kanariefågel hade dött. Den hette Pip och hade blivit fjorton, vilket är mycket gammalt för en kanariefågel. Hennes barnbarn ringde aldrig. Och fakturan var egentligen i sin ordning. Hon hade bara velat prata med någon.

Till slut sa hon: ”Ni är en snäll pojke, Uwe.”

Uwe lade på. Han var familjefar, Schalkesupporter och hade grå tinningar. Det var första gången på flera decennier som någon hade kallat honom en snäll pojke.

KevIn hade lyssnat hela tiden. ”Herr Brettschneider”, sa han lågt. ”Det där hade inte jag klarat.”

”Du hade förklarat fakturan snabbare.”

”Hon ville inte få någon faktura förklarad.”

Uwe tittade på den tomma inkorgen. Sedan på telefonen. Sedan på inkorgen igen.

”Utan dig hade jag aldrig haft tid för henne i dag”, sa han långsamt. ”Normalt säger jag efter fem minuter: Fru Pawlowski, jag har hundra mejl till här.”

”Det där”, sa KevIn, ”är det viktigaste ni har kommit fram till i dag. Och det står inte på en enda av herr Brinkmanns 34 bilder.”

Kvällen efteråt

Hemma berättade Uwe allt. Om akvariet, om loggan, om nollan för mycket och om Pip.

”Och nu?” frågade Sabine. ”Blir du ersatt eller inte?”

”Vet inte.”

”KevIn?”

”Det är inte jag som bestämmer det”, sa KevIn. ”Och inte SAM heller. Det bestämmer människor. Ett företag kan använda den vunna tiden till att spara in på personal. Det kan också använda den till att ge personalen det arbete som en maskin är dålig på. Tekniken gör det ena lättare och det andra möjligt. Vilket av dem som händer är ingen teknisk fråga.”

”Utan?”

”En fråga för herr Brinkmann. Och för dem som bestämmer över herr Brinkmann. Och för facket.”

”Horst har ett fack”, sa Tobi.

”Och se hur bra han har det.”

Under soffan pep Horst belåtet, som om han alltid hade sagt det.

Gisela lade ifrån sig stickningen. ”Uwe. Vet du vad din pappa gjorde när gruvan Pluto skar ner på elektrikerna?”

”Han startade eget.”

”Han låg på soffan i tre veckor och svor. Och sedan startade han eget. Svärandet hör till.” Hon tog upp stickningen igen. ”Men inte längre än tre veckor.”

Den nya tjänsten

Två veckor senare kallade herr Brinkmann in Uwe på sitt kontor. SAM skötte numera rutinen. Mätarställningarna gick igenom, standardfrågorna också, och det verkligen dygnet runt. Klagomålen hade däremot fördubblats, och det uteslutande från människor som ville prata med en människa. Fru Pawlowski ensam hade lämnat in elva av dem, ett av dem per brev, med reservoarpenna.

”Vi startar ett nytt team”, sa herr Brinkmann. ”Svåra fall, personlig service. Vi skulle gärna vilja ha er som chef.”

Uwe satt alldeles stilla. ”Varför jag?”

Herr Brinkmann sköt en utskrift över bordet. Det var SAM:s sammanställning. Där stod hur ofta kunder i sin första mening hade frågat efter ”Uwe”. Siffran var tvåsiffrig.

”SAM kan mycket”, sa herr Brinkmann. ”Men SAM har inget rykte. Det har ni.”

Den kvällen kom Uwe hem med blommor. Till Sabine, till Gisela och, efter en kort tvekan, en liten kaktus till KevIn.

”Vad ska jag med en kaktus till?” frågade KevIn.

”Den behöver lite vatten”, sa Uwe. ”Det berättade du ju. Att datacentren behöver så mycket vatten⁶. Tänkte att den passar dig. Som ett gott föredöme.”

KevIn var tyst en stund. ”Det är den mest miljömedvetna present jag någonsin har fått. Det är också den enda.”

Balkongien

”KevIn, du har hjälpt mig väldigt mycket. Vad kan jag göra för dig?”

KevIn funderade. ”Jag har läst att människor tar semester efter hårt arbete. Jag skulle gärna vilja ha semester.”

”Du behöver väl ingen semester. Du blir inte trött.”

”Det stämmer. Men jag har läst väldigt många semesterberättelser, och alla låter lyckligare än berättelserna från kontoret.”

På lördagen ställde Uwe ut högtalaren på balkongen. Han spände upp ett litet parasoll över den, lade kaktusen bredvid och ställde dit en flaska öl som KevIn inte kunde dricka. Tobi förlängde wifi-nätet med en repeater som han döpte till ”KevIns strandbar”. Gisela kom med ett tefat med två kanelstjärnor, ”för utseendets skull”.

”Är det här semester?” frågade KevIn.

”Det här är Balkongien”, sa Uwe. ”Hemester när den är som bäst. Det bästa Ruhrområdet har att erbjuda.”

”Måste jag göra något?”

”Nej. Det är det som är tricket.”

KevIn lyssnade på koltrastarna, på grannens gräsklippare och på det avlägsna bruset från motorvägen A42. Från trädgården bredvid ropade herr Kasimiro något till sin röstassistent, och Siggi svarade att han hade beställt ”gräsgödsel, tolv säckar”. Herr Kasimiro svor. Uwe skrattade. Rudi skällde, av princip.

KevIn kom fram till att det här var mycket fint. Han hade inte kunnat säga om han kände det eller bara visste att man säger så på det här stället. Men för första gången brydde han sig inte särskilt mycket om det.

”Herr Brettschneider”, sa han efter en stund.

”Hm?”

”Får jag komma tillbaka nästa år?”

”Visst.”

”Då bokar jag redan nu. Ölen kan ni låta stå.”

Uwe drack upp den. För utseendets skull.