ISS över Wanne-Eickel

På torsdagen klockan 19.30 stod det i familjen Brettschneiders trädgård elva stolar, två ölbänkar, en campingpall och en rollator. KevIn hade för säkerhets skull räknat med fler stolar. Det hade inte räckt.

Gisela hade ringt runt. Hon hade ringt Herbert, eftersom han var hennes bror. Hon hade ringt fru Pawlowski, eftersom hon annars inte hade någon att titta upp i himlen med. Hon hade ringt Ayşe Kurt, eftersom hon hade lagat hennes axel och eftersom man, som Gisela sa, ”måste visa något vackert för en kvinna som har dragit en i armen två gånger i veckan i flera månader”. Och hon hade ringt herr Kasimiro, eftersom han hade frågat över staketet varför det stod så många stolar i familjen Brettschneiders trädgård.

Susi kom på cykel. Tobi kom ut från sitt rum, där han i flera dagar hade packat flyttkartonger och packat upp dem igen.

Uwe hade dragit en förlängningssladd tvärs över gräsmattan och ställt KevIn på trädgårdsbordet, mellan kakburken och en termos. Wifi:t räckte nätt och jämnt. Vid varje vindby slocknade KevIns ljus en kort stund och tändes igen.

”Jag är med”, sa han varje gång. ”Jag är med. Jag är med.”

”KevIn, du låter som en kommunikationsradio”, sa Herbert.

”Tack”, sa KevIn. Han menade det.

Siggi beställer

Herr Kasimiro kom sist, med en fällstol under ena armen och Siggi under den andra. Han ställde Siggi bredvid KevIn på bordet. De två högtalarna såg ut som ett gift par som inte längre har något att säga varandra.

”Siggi ska också få se det här”, sa herr Kasimiro. ”Han kommer ju aldrig ut annars.”

”Siggi kan inte se något”, sa Tobi. ”Hans kamera tror att ni är en hund.”

”Inte KevIn heller.”

”KevIn kan få det förklarat för sig.”

Herr Kasimiro tyckte att det var orättvist, men han satte sig. Sedan böjde han sig ner mot Siggi och sa högt och tydligt, så som man pratar med någon som hör dåligt: ”Siggi. När kommer ISS?”

Siggis ljus blinkade grönt.

”Jag uppfattade ’glass’”, sa Siggi. ”Er beställning på tolv liter glass, smak vanilj, har lagts. Leverans om fyrtio minuter.”

”Siggi! Nej! Avbryt!”

”Jag uppfattade ’grädde’”, sa Siggi. ”Vill ni ha grädde till er glass?”

Herr Kasimiro drog ur kontakten. KevIn sa ingenting. Han hade lärt sig på två år att man inte baktalar kolleger när de sitter bredvid. Inte ens när de är avstängda.

Vad är det egentligen?

Fru Pawlowski hade en filt över knäna och en flaska äggtoddy på rollatorn. Hon var åttiosex nu och hade bestämt att ingen längre fick bestämma något över henne, allra minst en läkare.

”Och vad är det nu exakt?” frågade hon. ”En stjärna?”

”En rymdstation”, sa KevIn. ”Ett hus i rymden, ungefär lika stort som en fotbollsplan om man räknar med solpanelerna¹. Den flyger runt jorden på omkring 400 kilometers höjd².”

”400 kilometer”, sa Uwe. ”Det är ju inte så långt.”

”Ungefär lika långt som härifrån till Berlin”, sa KevIn. ”Fast uppåt.”

”Till Berlin åker jag inte heller”, sa Herbert.

”Och hur snabbt?” frågade Susi.

”Omkring 28 000 kilometer i timmen. När den flyger över trädgården här är den en dryg kvarts minut senare över Bielefeld.”

”Om det finns”, sa Tobi, Gisela och Uwe samtidigt.

”Jag har inte ändrat min bedömning av Bielefeld på två år”, sa KevIn värdigt. ”Jag arbetar med sannolikheter.”

Ayşe Kurt skrattade. Hon hade kommit direkt från mottagningen, fortfarande i sina blå arbetsbyxor, med en termos te och en påse simit från bageriet på storgatan. ”Och hur ofta flyger den runt jorden?”

”Ungefär ett varv var och en halv timme. Människorna där uppe ser ungefär sexton soluppgångar varje dag³.”

”Sexton”, sa Sabine. ”Då sover man ju aldrig.”

”De har gardiner”, sa Tobi. ”Och sovsäckar på väggen.”

”På väggen?”

”Där uppe finns det inget upp.”

Fru Pawlowski tog en klunk äggtoddy. ”Det känner jag igen”, sa hon. ”Så är det här nere också efter tredje flaskan.”

Hur man känner igen den

Klockan 20.30 var det mörkt nog. I väster hängde fortfarande en smal ljusblå strimma över taken. Ovanför den tittade de första stjärnorna fram, och över motorvägen A42 blinkade ett flygplan.

”Är det den?” frågade Gisela.

”Nej”, sa KevIn. ”Den där blinkar. Flygplan har positionsljus som blinkar, rött och grönt och vitt. ISS blinkar inte. Den lyser inte ens själv. Den speglar bara solljuset.”

”Men här finns det ju ingen sol längre.”

”Inte här nere. Men där uppe. När solen har gått ner för oss skiner den en stund till där uppe, eftersom stationen är så högt upp. Som med ett kyrktorn vars spira fortfarande är gyllene när gatlyktorna redan tänds nere på torget.”

”Och sedan?”

”Sedan flyger den så småningom in i jordens skugga. Då är den plötsligt borta. Utan en smäll. Bara släckt.”

”Som Herbert framför tv:n”, sa Gisela.

”Jag sover inte framför tv:n”, sa Herbert. ”Jag vilar ögonen.”

Herr Kasimiro hade satt i kontakten till Siggi igen, eftersom han hade känslan att Siggi missade något. Siggi hörde genast av sig. ”Er glass är här om femton minuter.”

”Jag vill inte ha någon glass!”

”Jag uppfattade ’mer glass’.”

Herr Kasimiro drog ur kontakten igen. Den här gången satte han inte tillbaka den. Men han höll sladden i handen, ifall Siggi ändå skulle missa något.

Klockan 20.43

Tobi tittade på klockan. Sedan tittade han mot väster.

”Där”, sa han.

Först såg det ut som en stjärna som hade gått vilse. En ljus punkt, lågt över taket på Kasimiros garage. Sedan blev den ljusare. Den blinkade inte. Den drog lugnt och jämnt över himlen, snabbare än ett flygplan, utan ett ljud, ljusare än allt annat där uppe. Ljusare än varenda stjärna.

Ingen sa något.

Gisela hade lutat huvudet bakåt. Ayşe Kurt stod bakom hennes stol och höll diskret handen mot hennes axel, så att hon inte skulle tippa för långt bakåt. Fru Pawlowski hade ställt ifrån sig äggtoddyn. Uwe hade lagt armen om Sabine, vilket han annars bara gjorde på nyårsafton. Susi hade tagit Tobis hand. Herbert reste sig, vilket han sällan gjorde när det inte handlade om fotboll. Rudi satt mitt på gräsmattan och skällde på punkten. Han trodde att det var en inkräktare. Det stod ju trots allt på hans halsband.

”Det sitter människor där inne”, viskade fru Pawlowski. ”Riktiga människor.”

”Just nu sju”, sa KevIn tyst. ”Plus minus. Beroende på vem som kommer eller går.”

”Vad gör de nu?”

”Kanske sover de. Kanske lagar de en pump. Kanske tittar en av dem ut genom fönstret just nu och ser Ruhrområdet. På natten ser man städerna som ljus. Därifrån uppe är Wanne-Eickel en liten ljus fläck mellan andra små ljusa fläckar. Man ser inte var Herne slutar och Gelsenkirchen börjar.”

”Det ser man inte härifrån nere heller”, sa Herbert.

Punkten var nu nästan rakt ovanför dem. Den drog över trädgården, över garagetaket, över torkvindan. Sedan, i öster, över taken mot Dortmund, blev den svagare. Orange. Sedan röd. Sedan var den borta.

”Jordskuggan”, sa KevIn. ”Nu är det natt där uppe också.”

Det ringde vid grinden.

En ung man med en stor kylväska stod där. ”Leverans till Kasimiro? Tolv liter vanilj. Med grädde.”

Vad som händer där uppe

Glassen fick serveras i djupa tallrikar, eftersom Sabine inte hade tillräckligt med skålar. Det var en mild septemberkväll, och man hade råd med det. Herr Kasimiro var först generad och sedan mycket populär.

”KevIn”, sa Susi med skeden i munnen. ”Vilka är det exakt som bor där uppe?”

”Stationen drivs av fem rymdorganisationer. Från USA, Ryssland, Europa, Japan och Kanada. Sedan den 2 november 2000 har det oavbrutet bott människor där⁴. I över ett kvartssekel har det alltså alltid varit någon hemma.”

”Ett kvartssekel”, sa Sabine. ”Längre än vi har varit gifta.”

”Och hela tiden har ingen släckt lyset”, sa Uwe.

”Jo”, sa KevIn. ”Sexton gånger om dagen. Jorden.”

Uwe lyfte sin sked som till en skål.

”Och de bråkar inte där uppe?” frågade Tobi. ”Jag menar, länderna. Här nere.”

”Här nere bråkar de ofta”, sa KevIn. ”Under det här kvartsseklet har det varit kriser, sanktioner, krig, hot och väldigt många ovänliga pressmeddelanden. Och där uppe har människorna ändå ätit tillsammans, gjort experiment tillsammans och lagat toaletten åt varandra. Stationen består av delar som inte fungerar utan varandra. Den ena delen håller stationen på rätt höjd, den andra levererar en stor del av strömmen. Man kan inte bara säga där uppe: Med dig pratar jag inte längre.”

”Som vi med Marlies”, sa Gisela.

”Gisela, ni har ingen gemensam toalett med Marlies.”

”Gudskelov.”

”Har det varit bråk där uppe också någon gång?” frågade Ayşe.

”Säkert. Det är människor. Men om luften håller på att ta slut i din lägenhet, och din granne har skiftnyckeln, då pratar du med honom. Oavsett vad era regeringar säger om varandra just nu.”

”Och vad gör de där uppe hela dagarna?” frågade Gisela. ”Förutom att laga toaletter.”

”Experiment”, sa KevIn. ”Och träning. Ungefär två och en halv timme varje dag. Löpband, cykel och en apparat som man kan lyfta vikter med utan tyngdkraft.”

”Två och en halv timme”, sa Uwe. ”Frivilligt?”

”Utan tyngdkraft bryts skelett och muskler ner. Kroppen märker att den inte längre behöver bära sig själv, och sparar. Den som inte tränar där uppe kommer tillbaka svagare än när den flög iväg.”

Ayşe Kurt nickade. ”Och efter landningen börjar rehabiliteringen”, sa hon. ”Balans, styrka, rörlighet. Lite mer varje dag, tills de är där de var före flygningen. Det är egentligen mitt jobb. Fast mina patienter kommer inte från rymden.”

”Utan från robotdammsugaren”, sa Gisela.

”Det man lär sig där uppe om skelett och muskler kommer till nytta här nere”, sa KevIn. ”Vid benskörhet, i rehabiliteringen. Kunskapen flyger fyrahundra kilometer upp och ner igen, och den kostar miljarder. Och till slut hänger den på en mycket liten fråga: Hittar någon som Gisela rätt mottagning?”

Sabine tittade bort mot Ayşe. De tänkte båda på PhysioPremium Ruhr.

”Då hänger rymdfarten på ett stjärnbetyg”, sa Tobi.

”Inte hela”, sa KevIn. ”Men den sista biten. Och om en AI som jag lär sig av förfalskade recensioner skickar den inte folk till fel mottagning en gång, utan varje gång. Sanningsdriften stannar inte ens vid skelettet.”

Gisela slickade av sin sked och tittade upp. ”Då får ni passa ordentligt på era stjärnor”, sa hon. ”På båda sorterna.”

Inga gränser

Herbert skrapade ur resterna från sin djupa tallrik. ”Och vad ska det vara bra för? De åker runt där uppe och tittar ner på oss. Det kan jag göra från gruvtornet också.”

”Det finns ett begrepp för det”, sa KevIn. ”Overview-effekten. En amerikansk författare som heter Frank White skrev en bok om det 1987⁵. Han pratade med många astronauter. Många berättade något liknande: När man ser jorden ovanifrån, som ett helt klot, väldigt tunt omslutet av det här blå luftlagret, då förändras något i huvudet.”

”Vad då?”

”De säger att man inte ser några gränser. Man ser floder, öknar, moln, ljus. Men inga linjer mellan länderna. De finns bara på kartor. Och i huvuden.”

”Gränser ser man inte från A42:an heller”, sa Herbert.

”Det stämmer, Herbert. Men från A42:an ser man inte heller hur tunn luften är som vi alla lever av.”

Herbert tänkte säga något. Sedan sa han det ändå inte. Gisela tittade på honom från sidan. Hon hade känt honom sedan han låg i en vidjekorg i köket. Hon visste att det hos Herbert var detsamma som en applåd.

”Alla har inte upplevt det”, sa KevIn. ”Och det är inget under som gör varje människa bättre. Men jag lägger märke till hur många som har varit där uppe och efteråt har sagt samma sak. Och i mina data säger människor sällan samma sak.”

En sten i vägen

Fru Pawlowski hade tänkt efter. Det syntes på att hon inte drack någon äggtoddy.

”KevIn”, sa hon. ”Mitt barnbarn säger att det en dag kommer en asteroid och då är allt slut. Som med dinosaurierna. Stämmer det?”

”Ett stort nedslag är mycket osannolikt under en enskild människas livstid”, sa KevIn. ”Men under mycket långa tidsrymder händer sådant. Med dinosaurierna var det så. Skillnaden är: Dinosaurierna hade inget rymdprogram.”

”Och vi?”

”Vi övade på det 2022. En rymdsond som heter DART flög med flit in i en liten asteroid. Den heter Dimorphos, är ungefär 160 meter stor och kretsar runt en större asteroid⁶. Sonden smällde in i den i över 20 000 kilometer i timmen. Efteråt behövde Dimorphos ungefär en halvtimme mindre än förut för ett varv runt sin storebror⁷.”

”En halvtimme”, sa Uwe. ”Är det allt?”

”Det är enormt. Det var första gången som människor med flit ändrade banan för en himlakropp. Om man gör något sådant flera år i förväg kan en liten ändring räcka för att en sten ska flyga förbi jorden i stället för in i den. Man måste bara se den i tid. Och för det måste man titta uppåt. Med teleskop, med satelliter, med människor som läraren Demir.”

”Och med Tobi”, sa Susi.

Tobi rodnade. Det var mörkt, men KevIn hörde det på hur han sa ”Sluta”.

”Det finns mer”, sa KevIn. ”Solen slungar ibland ut väldiga partikelstormar i rymden. 1859 fick en sådan solstorm telegrafledningar att gnistra⁸. I dag skulle den slå mot satelliter och elnät. Satelliter varnar oss i förväg. Andra satelliter mäter hur varma haven blir, hur mycket is som smälter, var det är för torrt och varifrån nästa oväder kommer. Det mesta vi vet om vårt klimat vet vi för att någon tittar ovanifrån.”

”Och GPS:en i bilen”, sa Uwe.

”Och GPS:en i bilen. Och väderprognosen som Gisela utgår ifrån när hon bestämmer om hon ska hänga tvätt.”

”Jag hänger tvätt när jag vill”, sa Gisela. ”Men jag tittar först, ja.”

Ingen plan B

Ayşe Kurt hade delat ut simiten och satt nu bredvid Gisela på ölbänken. Hon hade inte sagt något på mycket länge. Sjukgymnaster, hade KevIn konstaterat, lyssnade mer än läkare. De hade ju också längre tid på sig, medan de drog i en.

”KevIn”, sa hon. ”Om allt det här går åt skogen, här nere, kan vi inte bara flytta någon annanstans? Till Mars eller så?”

”Inte inom överskådlig tid”, sa KevIn. ”Mars har nästan ingen luft, är mycket kall och full av strålning. ISS ligger bara 400 kilometer bort, och ändå måste allt som människorna där uppe behöver skickas upp härifrån. Jorden är den enda plats vi känner till där vi bara kan andas. Det finns ingen plan B. I mina data finns det väldigt många filmer med en plan B. Alla är filmer.”

”Som med ryggen”, sa Ayşe. ”Man har bara en. Den måste man vårda. Någon reservrygg ingår inte.”

”Precis så”, sa KevIn. ”Bara större. Och med fler människor som hoppar omkring på den.”

”Och varför flyger vi då upp över huvud taget, om vi inte kan bo där?” frågade Sabine.

”För att förstå var vi bor här nere. Och för att man därifrån uppe ser saker som man inte ser härifrån. Stenar som kommer. Stormar som rullar in. Hav som blir varmare. Ni tittar ju också från garagetaket om åskvädret kommer. Fast ni måste bygga garagetaket tillsammans.”

Vad Gisela säger

Det var tyst i trädgården. Någonstans skällde en hund, och Rudi svarade, av pliktkänsla. Stjärnorna var riktigt framme nu. Över A42:an brusade trafiken.

Tobi hade tagit fram mobilen och scrollade. Det gjorde han när han inte visste vad han skulle ta vägen. KevIn såg vad han läste. Det var nyheterna från tisdagen, uppdaterade. Drönare igen. Igen en video som man ännu inte visste om den var äkta.

”Jag fattar inte”, sa Tobi tyst. ”Där uppe lagar de en toalett tillsammans. Och här nere skjuter de på varandra.”

”Människorna där uppe är inte bättre än de här nere”, sa KevIn. ”De har bara en uppgift som de inte klarar ensamma. Och de kan inte springa sin väg.”

”Det kan inte vi heller”, sa Ayşe.

”Nej”, sa KevIn. ”Det är det som är poängen.”

Och sedan sa Gisela något.

Hon sa det inte högt. Hon sa det inte heller högtidligt. Hon sa det så som hon annars sa att kåldolmarna behövde tio minuter till. Hon hade händerna i knät, blicken uppåt och kudden i ryggen som Ayşe hade lagt dit åt henne.

”Vi borde sluta skjuta ihjäl varandra och i stället titta upp dit tillsammans.”

Ingen svarade.

KevIn hade kunnat svara. Han hade kunnat citera tre studier, två filosofer, en astronaut och en procentsats. Han gjorde det inte. Han hade lärt sig på två år att vissa meningar är färdiga om man inte hänger på något mer.

Efter en stund harklade sig Herbert.

”Det har jag sagt i åratal”, sa han.

”Nej”, sa Gisela. ”Du har sagt i åratal att internet inte kommer att slå igenom.”

”Det har det ju inte heller.”

”Inte hos dig.”

”Just det.”

Fru Pawlowski lyfte sin äggtoddyflaska. ”För dem där uppe”, sa hon.

”För dem där uppe”, sa alla.

Anteckning sparad

Sent, när gästerna hade gått och de tomma djupa tallrikarna stod i diskhon, satt Gisela en kort stund till i trädgården. KevIn stod fortfarande på bordet, med förlängningssladden tvärs över den blöta gräsmattan.

”KevIn”, sa hon. ”Kan du komma ihåg en sak?”

”Om du vill det.”

”Kom ihåg meningen från förut. Den som jag sa. Så att den inte går förlorad.”

Det blå ljuset pulserade en gång.

”Anteckning sparad”, sa KevIn. ”Under ’Viktigt’.”

”Vad står det mer där under?”

”Ditt kåldolmsrecept. Det äkta. Uwes skostorlek. Och att Bielefeld existerar.”

”Till hur många procent?”

”Det pratar vi om när Tobi är i Aachen.”

Gisela skrattade och reste sig, alldeles försiktigt, på grund av axeln. I dörren vände hon sig om en gång till.

”KevIn. Om två veckor fyller jag åttiotre.”

”Jag vet. Jag har kommit ihåg det.”

”Jag vill inte fira här. Jag vill fira där man kan titta uppåt.”

Någonstans mellan Dublin och Frankfurt gick en fläkt lite fortare. KevIn gjorde en överslagsräkning på antalet gäster, antalet stolar i ett observatorium och antalet ägg till kåldolmar för minst trettio personer.

Den här gången skulle han använda en miniräknare.