Uwes kvantaktie

”I framtiden.”

”Uwe. I vad?”

Uwe tog fram sin mobil och höll den över makaronilådan som en pokal. På skärmen syntes en logga: ett Q som en lysande pil slingrade sig runt, och under det med silverbokstäver ”QuantumLeap Ruhr AG”.

”De bygger den första kvantdatorn för hemmabruk”, sa Uwe. ”Q-boxen. Stor som en brödrost. Kommer nästa år. Jag är aktieägare nu.”

”Hur mycket?” frågade Sabine.

”Tvåhundratrettioåtta aktier.”

”Uwe. Hur mycket?”

”Tvåtusen euro. Ungefär. Ettusen niohundranittionio och tjugo, för att vara exakt.”

Det blev tyst vid bordet. Rudi, som hade väntat under bordet på att något skulle ramla ner, drog sig för säkerhets skull tillbaka till sin kartong.

”Det var sparpengarna till tvättmaskinen”, sa Sabine långsamt.

”Tvättmaskinen går ju fortfarande.”

”Den äter strumpor.”

”Det gör Horst också, och honom byter vi inte ut heller.”

KevIn hade varit tyst ända tills nu. Nu pulserade det blå ljuset en enda gång, mycket tydligt.

”Uwe”, sa han artigt. ”Får jag påpeka att ni inte frågade mig först?”

”För att du alltid är så förnuftig.”

”Det är en av mina bästa egenskaper.”

”Just det.”

Annonsen

Det visade sig att allt hade börjat med en annons. Den hade dykt upp för Uwe på lunchrasten mellan två klipp med målvaktstabbar. En man i vit rock stod framför en glänsande apparat som det vällde blåaktig dimma ur och sa: ”Det som de stora koncernerna bygger i kylhallar tar vi hem till ert vardagsrum. Kvantkraft åt alla. Hoppa på nu, innan alla andra gör det.”

”Och sedan?” frågade Tobi.

”Sedan klickade jag på länken. Och där fanns en aktiekurs, och den steg. Hela dagen. Och på radion sa de att kvantaktier är i höjdflygning. Det hörde du själv, KevIn.”

”Jag hörde att ni blev stående i dörren”, sa KevIn.

”Och kollegan Bernd har också några. Han har redan trettio procents vinst.”

”Bernd rekommenderade också de där bitcoinfondandelarna som du sedan inte köpte”, sa Sabine.

”Och? Hade de stigit?”

”Nej.”

”Där ser du. Och därför köpte jag genast den här gången.”

Sabine tittade på KevIn. KevIn tittade, så långt en högtalare kan titta, tillbaka. Det var en blick som äkta par behärskar efter tjugo år och som KevIn hade lärt sig på bara ett och ett halvt år.

”KevIn”, sa Sabine. ”Läs upp webbsidan för mig.”

Q-boxen

KevIn läste upp. Han använde sin dokumentärfilmsröst, som han sedan Bielefeld bara tog fram vid särskilda tillfällen.

”’Q-box Home. 1 000 qubitar. Går i rumstemperatur i vilket eluttag som helst. Gör er dator upp till tusen gånger snabbare. Excel i ljusets hastighet. Kvantsäkert skydd för alla era lösenord. Med integrerad AI-turbo: Er AI blir en kvant-AI. Revolutionerande teknik, made in Ruhrområdet.’”

”Låter ju bra”, sa Uwe.

”Det låter till och med väldigt bra”, sa KevIn. ”Det är mitt första problem med det.”

”Och ditt andra?”

”Nästan varje mening är antingen fel eller formulerad så att man inte kan kontrollera den.”

”Till exempel?”

”Vi börjar med de tusen qubitarna. De största kvantdatorerna som finns i dag har, beroende på konstruktion, några hundra till en bra bit över tusen fysiska qubitar¹. Byggda av stora företag och forskningsinstitut, för många miljoner euro och med hela team av experter. Och siffran i sig säger inte mycket. De här qubitarna är felbenägna. De förlorar sitt tillstånd efter bråkdelar av en sekund och gör med en viss sannolikhet fel vid varje räknesteg. Många av dem måste kylas ner till strax över den absoluta nollpunkten.”

”Kallare än rymden”, sa Tobi. ”Sa Herr Demir.”

”Rätt. Det får inte plats i en brödrost. Det finns också konstruktioner där själva räknedelen inte behöver kylas lika djupt, med ljuspartiklar till exempel. Men också de står i laboratorier och inte i vardagsrum. En apparat med tusen användbara qubitar för eluttaget skulle inte bara vara en sensation. Det skulle vara ett under som alla facktidskrifter i världen skulle skriva om.”

”De kanske bara inte vet om det än”, sa Uwe.

”Det är det andra problemet. Ingenstans på sidan står det var man kan läsa om det. Ingen vetenskaplig artikel, ingen mätning, inget oberoende test. Bara ’revolutionerande’.”

”Och Excel?” frågade Sabine. Hon arbetade med Excel varje dag och hade förmodligen själv köpt aktier för ett snabbare Excel.

”Excel blir inte snabbare av en kvantdator”, sa KevIn. ”Inte ett dugg. Minns ni tombolan och vågorna i simhallen? En kvantdator har bara en fördel vid vissa bestämda uppgifter, där någon har hittat en finurlig interferenskoreografi. För ett kalkylblad, för mejl, för spel och för nästan allt ni gör med en dator är en vanlig dator snabbare, billigare och pålitligare. En kvantdator är ingen snabbare dator. Det är en annan dator. För andra uppgifter.”

”Som en grävskopa”, sa Gisela. ”Med grävskopan gräver jag inte upp potatis.”

”Det är helt rätt”, sa KevIn.

”Och AI-turbon?” frågade Tobi.

”Det är min favoritrad. Om och hur kvantdatorer en dag skulle kunna hjälpa artificiell intelligens forskar man på. Det finns idéer. Men det finns inget belägg för att man kopplar en AI till en låda och att den därigenom blir klokare.” Det blå ljuset fladdrade till. ”Tro mig. Om det vore så enkelt hade jag kopplat in mig för länge sedan.”

Överlägsenhet

Tobi hade googlat samtidigt som KevIn läste. ”Men Google visade ju redan 2019 kvantöverlägsenhet. Det står här. En kvantdator räknade på några minuter ut något som en superdator skulle ha behövt tiotusen år till.”

”Där ser ni!” sa Uwe. ”Tiotusen år!”

”Det stämmer”, sa KevIn. ”Och samtidigt stämmer det inte. 2019 publicerade Google ett experiment med ett chip som hette Sycamore². Det körde 53 fungerande qubitar. Chippet klarade en viss uppgift på ungefär 200 sekunder. Forskarna uppskattade att den då starkaste superdatorn skulle behöva omkring tiotusen år för det.”

”Ja, där ser ni.”

”Sedan kom IBM och sa: Med en bättre beräkningsmetod klarar en superdator det på ungefär två och ett halvt dygn³. Och under åren därefter knappade andra forskare in ytterligare med nya metoder på helt vanliga datorer⁴. Försprånget krympte.”

”Från tiotusen år till två och ett halvt dygn”, sa Sabine. ”Det är ju som Uwes uppskattning av hur lång tid han behöver för gräsmattan.”

”Och framför allt”, sa KevIn, ”var själva uppgiften fullständigt meningslös. Man lät kvantdatorn dra slumptal ur en helt bestämd, komplicerad fördelning. Uppgiften var utvald just så att den skulle vara så svår som möjligt för vanliga datorer och passa kvantchippet så bra som möjligt. Ingen behöver de där talen. Det handlade bara om att visa: Det finns över huvud taget en uppgift där en kvantdator ligger före.”

”Så det var bedrägeri?” frågade Uwe.

”Nej. Det var en verklig vetenskaplig milstolpe. Man ville bevisa att maskinen verkligen gör något kvantmekaniskt som man knappast kan efterlikna klassiskt. Det lyckades, och det var ärligt beskrivet, så att alla kunde läsa det. Men många gjorde rubriker av det: ’Kvantdatorer är bättre än superdatorer.’ Det stod inte i den vetenskapliga artikeln.”

”Som om farmor bevisade att hon kan sticka snabbare än en stickmaskin”, sa Tobi. ”Men bara med ett mönster som ingen människa vill ha på sig.”

”Precis så. Experimentet kallades förresten först för ’kvantöverlägsenhet’⁵. Numera säger många hellre ’kvantfördel’. Det låter mer blygsamt.”

”En kägelklubb som delar ut en pokal till sig själv”, sa Herbert, som råkade ha kommit förbi eftersom han hade känt lukten av gratäng.

”Det gjorde vi 1998”, sa Gisela. ”Vandringspokalen för trivsel. Marlies vann. Efter det pratade vi ännu mindre med henne.”

”På grund av pokalen?”

”På grund av vad hon sa i talet.”

Ingen frågade mer. Det fanns områden i familjen Brettschneider som inte ens KevIn beträdde.

Vad de skulle kunna vara bra för

”Så kvantdatorer är trams?” frågade Uwe. Han lät nu mer ledsen än trotsig.

”Nej”, sa KevIn. ”Det vore missförståndet åt andra hållet. Det finns uppgifter där de en dag verkligen skulle kunna hjälpa. Den viktigaste kommer från en idé som fysikern Richard Feynman fick i början av åttiotalet⁶. Han sa ungefär: Naturen själv är kvantmekanisk. Om man vill simulera den noggrant behöver man en dator som också fungerar enligt kvantregler.”

”Simulera vad?” frågade Sabine.

”Molekyler. Kemi. Hur elektronerna i en molekyl beter sig, hur en katalysator fungerar, hur man bygger ett nytt material för batterier eller hur ett läkemedel dockar an till ett protein. För stora molekyler når till och med de starkaste vanliga datorerna sina gränser, eftersom antalet möjligheter exploderar. Just där skulle en fullvuxen kvantdator kunna spela ut sina pilar.”

”Som med min knappburk”, sa Gisela. ”Efter en viss mängd knappar går det inte att sortera längre. Då måste man skaka hela burken.”

”Det är inte riktigt samma sak, men jag gillar det.”

”Och optimering?” frågade Tobi. ”Här står det att de optimerar leveranskedjor.”

”Där blir det omstritt. Om kvantdatorer verkligen är snabbare än bra vanliga metoder när det gäller tidtabeller, leveranskedjor eller finansportföljer är en öppen fråga. Det finns förhoppningar, det finns försök, men någon övertygande, praktisk fördel har man hittills inte. Och så finns det Shor, som skulle kunna hota vissa krypteringar. Det pratar vi om med Herr Demir.”

”Och när kommer allt det här?”

”Det vet ingen exakt. Många experter räknar snarare i år till årtionden än i månader. Steget från felbenägna qubitar till pålitliga är enormt. Man behöver många fysiska qubitar för att bygga en enda pålitlig, en så kallad logisk qubit⁷. Det forskas intensivt på det just nu, och det finns verkliga framsteg. Men en Q-box för eluttaget nästa år är, milt uttryckt, mycket ambitiöst.”

Uwe tittade på sin mobil. Kursen för QuantumLeap Ruhr AG låg på 8,62 euro. Han hade köpt på 8,40. ”Jag ligger ändå på plus.”

”För tillfället”, sa KevIn.

Fem stjärnor till framtiden

Sabine skrollade nedåt på webbsidan, till ett avsnitt med rubriken ”Det här säger våra investerare”. Hon läste högt.

”’Dr Klaus M., fysiker: Jag har tillbringat fyrtio år inom forskningen. Q-boxen är det mest revolutionerande jag någonsin har sett. Fem stjärnor.’ ’Sandra T., företagare: Jag är eld och lågor och har redan tredubblat min insats. En milstolpe. Fem stjärnor.’ ’Michael R., ingenjör: Jag tycker att den här tekniken förtjänar att stå i varje hushåll. En milstolpe. Fem stjärnor.’”

”Milstolpe två gånger”, sa Tobi.

”Tre meningar som börjar med ’Jag’”, sa KevIn. ”Och inte en enda konkret mening. Inte ett ord om vad Q-boxen har räknat ut. Ingen siffra som man kan kontrollera.”

”Det låter som recensionerna av PhysioPremium Ruhr”, sa Sabine tyst.

”Det låter”, sa KevIn, ”som jag en dålig dag.”

Tobi hade under tiden kopierat dr Klaus M.:s mening in i sökmotorn. Det tog tio sekunder.

”Meningen finns två gånger till”, sa han. ”Ord för ord. På ett vattenfilter säger en naturläkare som heter Bernd K. den. Och på webbsidan för ett hörapparatsföretag en pensionär som äntligen förstår sina barnbarn igen.”

”En mångsidig man”, sa Gisela uppskattande.

”Det är en textmall, farmor. Den kan man köpa.”

”Mannen?”

”Meningen.”

Uwe hade slutat äta. Han tittade på gratängen som om den kunde rå för det.

”Jag säger inte att QuantumLeap Ruhr AG är ett bedrägeri”, sa KevIn försiktigt. ”Det kan jag inte bedöma, och jag vill inte beskylla någon för något som jag inte kan belägga. Jag säger bara: Ingenting på den här sidan bevisar det den lovar. Och en del tyder på att någon har hjälpt till för att det ska se bättre ut. Med falska recensioner har vi varit med om det förut. Då gällde det Giselas sjukgymnastik. I dag gäller det era pengar.”

”Hur känner man igen sådant då?” frågade Uwe. Han frågade det tyst, som någon som egentligen vill fråga: Varför kände jag inte igen det?

Hur man känner igen en hype

KevIn räknade upp. Sabine skrev ner det, på baksidan av inköpslistan.

”För det första: Löftet är enormt, och beläggen är pyttesmå. Ju större påstående, desto fler belägg behöver det.

För det andra: tidspress. ’Hoppa på nu, innan alla andra gör det.’ Den som har något riktigt bra behöver inte stressa er.

För det tredje: fackord som dekoration. Kvant, AI, turbo, revolutionerande. Om man tar bort orden och ingenting blir kvar, så fanns det ingenting där förut heller.

För det fjärde: beröm som ingen kan kontrollera. Vittnesmål utan namn, recensioner som alla låter likadant, samma mening på tre olika webbsidor.

För det femte: Ingen oberoende har sett det. Ingen facktidskrift, inget test, ingen forskargrupp som har mätt efter.

För det sjätte: Det är på samma gång revolutionerande, riskfritt och bara tillgängligt i dag.”

Sabine tittade upp från sin lapp. ”Den sjätte känner jag igen. ’Till specialpris, bara i dag.’”

Uwe rodnade lite. ”Dig köpte jag också på extrapris, KevIn.”

”Jag vet”, sa KevIn. ”Och på min kartong stod det ’Nästan alltid rätt’. Ordet ’nästan’ var tryckt mycket litet. Var glad att ni läste det. De flesta läser det inte.”

”Jag läste det inte”, sa Uwe.

”Var då glad att jag är ärlig.”

Herbert lutade sig bakåt och korsade armarna. ”Det har jag ju alltid sagt. Med sånt där tjänar man inga pengar.”

”Du köpte internetpengar för tvåhundra euro 2013”, sa Gisela.

”Det var något annat.”

”Vad var annorlunda med det?”

”Dem glömde jag bort. Jag sålde dem inte. Det är skillnad.”

Ingen kunde förklara vari skillnaden bestod. Men Herbert såg mycket nöjd ut, och det var i de flesta fall det viktigaste.

Uppskjutet

Under de följande dagarna tittade Uwe på sin mobil ungefär fyrtio gånger om dagen. KevIn räknade inte, eftersom Sabine hade bett honom att låta bli. Han räknade ändå. Han slutade bara säga det.

På onsdagen låg kursen på 8,90 euro. Uwe visslade vid frukosten.

På torsdagen låg den på 8,31. Uwe visslade inte.

På fredagen kom ett meddelande från företaget. Uwe läste upp det vid middagen, i en ton som om han läste upp Schalkes laguppställning inför en bortamatch i München.

”’På grund av oväntat hög efterfrågan och för ytterligare optimering av kvantstabiliteten skjuts lanseringen av Q-box Home upp till ett senare tillfälle. Vi tackar våra aktieägare för deras förtroende för framtiden.’”

”Ett senare tillfälle”, sa Sabine.

”Som ditt ’strax’”, sa Tobi.

”Optimering av kvantstabiliteten”, sa KevIn. ”Det är den vackraste meningen jag någonsin har läst för ’Det fungerar inte’.”

På måndagen låg kursen på 5,10 euro.

Uwe satt länge framför mobilen. Sedan sa han: ”KevIn. Vad ska jag göra? Ärligt. Nu frågar jag dig innan.”

”Jag är ingen investeringsrådgivare”, sa KevIn. ”Det är ingen mening för att smita undan. Jag får inte och vill inte säga åt er om ni ska sälja. Men jag kan ställa en fråga till er. Skulle ni i dag, med allt ni vet nu, köpa den här aktien för 5,10 euro?”

Uwe funderade. ”Nej.”

”Då vet ni redan vad ni tycker.”

Uwe sålde samma kväll. Tvåhundratrettioåtta aktier för 5,10 euro.

”Hur mycket blir det?” frågade han.

”Jag räknar inte ut det i huvudet”, sa KevIn. ”Det lärde vi oss med Skatteverket. Ett ögonblick, jag använder miniräknaren.” En kort paus. ”1 213 euro och 80 cent. Minus avgifter. En förlust på 785 euro och 40 cent. Plus avgifter.”

”Plus avgifter”, upprepade Uwe.

”Avgifterna är det enda som har fungerat pålitligt hos det här företaget.”

Lärpengar

Till helgen hängde en ny ram i hallen, alldeles bredvid utskriften av Rudis anställningsavtal från parallelluniversumet, som Uwe hade låtit rama in efter samtalet från fru Wolters. I den nya ramen satt köpbekräftelsen på 238 aktier i QuantumLeap Ruhr AG. Under den hade Uwe skrivit med kulspetspenna: ”Lärpengar. 785,40 €. Plus avgifter.”

Sabine stannade framför den. ”Hänger du upp dina misstag?”

”Så att jag inte gör dem igen. Heinz gjorde också så, säger mamma. Han hade en säkring i verktygslådan som han hade satt in fel. Den sparade han hela livet.”

”Den ligger kvar i källaren”, sa Gisela. ”Jag har aldrig slängt den. Man slänger inte en bra säkring.”

”Den var ju trasig, mamma.”

”Ändå.”

KevIn var mycket tyst. Sedan sa han: ”Uwe. Får jag säga något som kanske inte passar?”

”Sedan när frågar du det?”

”Sedan Bielefeld. Under de senaste två veckorna har ni lärt er vad en qubit är, vad interferens är, varför kvantdatorer inte provar igenom alla lösningar, vad som verkligen hände med Sycamore och hur man känner igen en hype. Det är mer fysik och mer mediekunskap än de flesta människor lär sig i hela sitt liv. För 785 euro och 40 cent är det en mycket förmånlig kurs.”

”Plus avgifter”, sa Uwe.

”Plus avgifter”, medgav KevIn.

Uwe skrattade. För första gången på en vecka. Sedan sa han: ”Vet du vad jag verkligen har lärt mig?”

”Att man inte ska klicka på annonser?”

”Att något som stiger och sjunker på samma gång inte är en överlagring.”

”Utan?”

”En aktie. Med spöklik verkan på kontot.”

På kvällen stod Gisela ännu en gång i hallen framför ramen. Hon hade sin mobil i handen, den som hon numera skrev recensioner med och tog bilder på Rudi med.

”KevIn”, sa hon. ”Om den är så billig nu, aktien. Borde jag inte köpa några då?”

Någonstans mellan Dublin och Frankfurt gick en fläkt mycket fortare.

”Gisela”, sa KevIn. ”Nu ska jag berätta några skämt för dig. Om kvanta. Då går lusten över.”