Läxhjälp för Tobi

Det hade varit Uwes idé. Under den första veckan hade farmor Gisela pratat med KevIn som med en granne över staketet. Hon hade berättat om vädret, om sitt knä och om extrapriset på Edeka. Sedan hade hon frågat: ”Nå, vad tycker du?” KevIn hade varje gång artigt frågat vad exakt han skulle tycka något om. Gisela tyckte att det var oartigt. KevIn tyckte att det var exakt. Det hade lett till flera missförstånd, ett av dem med pizzerian.

”Tio euro”, sa Tobi på lördagseftermiddagen och lade handen på köksbordet. ”Plus kaka.”

”Kakor blir det i morgon”, sa Gisela. ”Kanelstjärnor.”

”Då kakor på kredit.”

Gisela granskade sitt barnbarn. ”Du kommer att bli som din farfar Heinz. Han tog också alltid betalt först och skruvade fast eluttaget sen.”

Anledningen var allvarlig. Om två veckor skulle Giselas kägelklubb fira sitt femtioårsjubileum, och Gisela var ansvarig för dikten. Hon hade varit ansvarig för dikten sedan 1987. Sedan 1987 hade hon varje år läst upp samma dikt, med små ändringar i namnen. I år ville hon ha något nytt. Något ”modernt”. Det var ju därför man hade KevIn nu, tyckte hon.

Tobi tog ett ölunderlägg ur lådan där familjen förvarade gummisnoddar, batterier med okänd laddning och ölunderlägg, och skrev tre regler på det:

Säg vem han ska vara.

Säg vad du vill ha och för vem.

Säg hur långt det ska vara och hur det ska låta.

Höstlövsproblemet

”Först ska jag visa dig hur man inte gör”, sa Tobi. ”KevIn, skriv en dikt.”

”Gärna”, sa KevIn. ”Gyllne löv nu sakta faller, / vinden sjunger mjukt sin sång, / och i själen åter kallar / det som sommarn tog en gång.”

”Vackert”, sa Gisela.

”Det är det som är problemet”, sa Tobi. ”Det är vackert. Men det är inte till någon. Om du inte säger något tar han det mest genomsnittliga som finns. Och världens mest genomsnittliga dikt handlar om höstlöv.”

”Det stämmer tyvärr”, sa KevIn. ”Jag har läst väldigt många dikter. Förvånansvärt många av dem handlar om löv som faller. Jag tror att det beror på att poeter inte har något bättre för sig på hösten.”

”Så här i stället”, sa Tobi. ”KevIn, du är en poet. Skriv en rolig dikt till en kägelklubbs 50-årsjubileum. Fyra strofer, på rim, med ett skämt om Rännstensdrottningen.”

KevIn satte i gång, och den här gången förekom käglor, ett klubbhus och en Rännstensdrottning som slog i rännan så ofta att banan hade fått en nödutgång till hennes ära.

Gisela skrattade. ”Rännstensdrottningen är Ingrid i år. Det passar.”

”Ser du? Roll, mål, längd, ton. Mer behöver han inte.”

”Och om jag frågar honom en gång till?”

”Då blir det något annat. Testa.”

Gisela frågade en gång till, med exakt samma ord. KevIn skrev en andra dikt. Den var lika bra, men helt annorlunda. Den här gången välte Rännstensdrottningen omkull kägelresaren.

”Han ljuger ju”, sa Gisela upprört. ”Nyss var det annorlunda.”

”Det är inte att ljuga”, sa KevIn. ”Jag slår lite tärning¹. För varje ord har jag många möjligheter som passar bra, och jag tar inte alltid den allra mest sannolika. Då skulle jag låta som ett brev från en myndighet. Lite slump gör mig mer levande.”

”Som Heinz efter tredje ölen”, sa Gisela. ”Han berättade också historien om översvämningen olika varje gång.”

”Förmodligen enligt samma princip”, sa KevIn.

O gurka

Tobi var i sitt rätta element nu. Han hade upptäckt att det var nästan lika roligt att ge läxhjälp som att slippa läxhjälp.

”Nu något galet. KevIn, du är poet för folk som programmerar. Skriv en högtidlig ode till en saltgurka. Med så många facktermer som möjligt.”

”Vad ska det vara bra för?” frågade Gisela.

”Till ingenting. Det är roligt.”

”För folk som programmerar”, sa KevIn, ”börjar jag med versionen som en dator förstår.”

Uwes skrivare i arbetsrummet startade. Tobi hämtade papperet. Där stod inte en enda dikt, utan det här:

<?php
$gurka = new Gurka(farg: 'grön', form: 'avlång', tillstand: 'smal');

if (version_compare(PHP_VERSION, '8.2.35', '<')) {
    throw new Php2ShellAlarm('Patcha först, lägg in sen!');
}

$gurka->laggIn($attika);
foreach ($gurka->skiva(tjocklekMm: 2) as $skiva) {
    $skiva->vare($gurka);
}

”Det där är ju rena rotvälskan”, sa farmor Gisela.

”Det är källkod”, sa KevIn. ”För mig finns det inget vackrare än ren kod. Det här är en instruktion till en dator. Varje tecken har exakt en betydelse, och om ett semikolon saknas förstår den ingenting längre.”

”PHP?” sa Tobi. ”Och det kallar du vackert?”

”Om skönhet kan man tvista”, sa KevIn. ”Om PHP också.”

”Och för människor?” frågade Gisela.

”För människor har jag översatt den.” KevIn harklade sig, vilket han egentligen inte kunde.

O gurka, grön, avlång och smal,
i källarglaset, kall och sval.
Man skär dig fint i skiva på skiva,
fast du vill bara gurka bliva.

Så kom en patch, klockan fyra prick,
och ropet ljöd: ”Ta alla servrar ner!”
På burken stod det ”färsk”, men en blick
där inne sa: i går, och inget mer.

Tro inte blint på etiketten, kära du,
skruva av locket, kika in:
php -v visar hur färska vi är nu,
först då blir gurksalladen fin.

I kod ska varje tecken sitta,
ett semikolon fel, då står den still.
I vers får man ut i det blå bara titta,
för folk känner ändå vad den vill.

Gisela hade rynkat pannan vid den sista strofen.

”Ut i det blå”, sa hon. ”Det där hade min svensklärarinna strukit under med rött. En dikt måste vara lika genomtänkt som din rotvälska. Annars lägger man den åt sidan.”

”Genomtänkt, ja”, sa KevIn. ”Men en dikt förlåter mer. Se här.”

Skrivaren surrade en gång till. På papperet stod bara en rad: O gruka, grön, avlång och smal.

Gisela läste den två gånger. ”Ja, och?”

”Gruka”, sa Tobi. ”Det står gruka.”

”Ser ni”, sa KevIn. ”Två bokstäver har bytt plats, och ni läste ändå rätt. Människor läser med. De fyller i det som fattas och läser förbi det som stör. Om jag byter plats på två bokstäver i koden står det $gruka. Datorn bryr sig inte om vad jag menade. Den känner inte till någon gruka. Den stannar.”

”Då får den väl stanna.”

”Ibland stannar det väldigt många då. I juli 2024 fick en felaktig uppdateringsfil från säkerhetsföretaget CrowdStrike omkring 8,5 miljoner Windowsdatorer att krascha². Flygplatser, sjukhus, kassor i mataffärer. Filen räknade med 21 uppgifter, programmet levererade bara 20. En dikt tycker den ena om och den andra inte. Ett fel i koden är ingen smaksak. Det drabbar alla, och alla lika.”

”Ändå”, sa Gisela. ”Om en text är bra är inte heller bara en smaksak. Man märker när man inte kan hänga med. När någon pratar för länge. När det inte är logiskt. De flesta kan bara inte säga vad det är som stör dem. Men de märker det.”

”Genomtänkt måste båda vara”, sa KevIn. ”En datavetare som heter Leslie Lamport säger ungefär: Den som tänker utan att skriva tror bara att den tänker³. Det är först när man skriver ner det som man märker luckorna. Han menade kod.”

”Där ser du.”

”Skillnaden är vem som läser till slut. Er dikt läses av elva kvinnor, och var och en läser den lite olika. Det får vara så. Min kod läses av en dator, och den läser den på ett enda sätt: precis som det står. Där finns inget utrymme. Därför måste varje tecken sitta i koden. I dikten måste tanken sitta.”

”Och även om en text inte är helt genomtänkt”, sa Tobi, ”så är det alltid någon som tycker att den är bra.”

”Och man kan förbättra den”, sa KevIn. ”Det är den egentliga skillnaden. Står det något fel i tidningen trycker den en rättelse. Det står till och med i de pressetiska reglerna⁴. Er dikt från i dag kan ni skriva om i morgon, och den som har läst den gamla versionen har inte förlorat något på det.”

”Och med kod är det inte så?”

”Med kod har skadan oftast redan skett innan någon hinner skriva rättelsen. CrowdStrike drog tillbaka den felaktiga filen efter drygt en timme². Men datorerna som hade kraschat fram till dess fick på många håll startas i gång igen en och en, för hand. Inställda flyg och uteblivna läkartider tar ingen uppdatering tillbaka. Ett program körs på miljontals apparater samtidigt, och ingen står bredvid och läser med. Därför väger en rad kod tyngre än en rad text.”

Gisela tittade på papperet med grukan. Sedan tog hon en kulspetspenna och gjorde om grukan till en gurka.

”Precis det är det jag menar”, sa KevIn. ”Hos er går det.”

”Vad är ’Pe-Hå-Pe minus Ve’ för något?” frågade Gisela.

”Med det frågar man en server hur gammal den är”, sa KevIn. ”Någonstans är det alltid någon som patchar PHP. Jag kunde inte låta bli.”

Gisela fick torka ögonen.

”En till”, sa hon.

KevIn skrev en till. Sedan en till. Tobi konstaterade att KevIn aldrig gjorde samma gurka två gånger och förklarade det för ett vetenskapligt experiment. Halv sex hade KevIn skrivit 37 gurkdikter. Tobi skrev ut alla på Uwes skrivare. Vid dikt 31 lät skrivaren som om den ville säga upp sig, men sedan skrev den vidare.

”Jag vill ha sagt”, sa KevIn, ”att det är 37 stycken. För statistikens skull. Och att inga två är likadana. Också för statistikens skull.”

Gisela lade bunten på skänken, precis bredvid mappen där hon senare skulle lägga jubileumsdikten. Det kommer vi att få anledning att återkomma till.

Mitt livs bästa prompt

”Så”, sa Tobi. ”Nu du. För den riktiga dikten.”

Farmor Gisela nickade, tog ölunderlägget och tittade länge på det. Hon satte på sig läsglasögonen, tog av dem igen, satte på dem igen. Sedan började hon.

”KevIn. Du är en poet. Men en anständig, inte en sån som Krügers son, som bor i Berlin nu och färgar håret. Dikten är till kägelklubben. Vi är elva kvinnor, förut var vi fjorton, men Hilde har gått bort, Renate har flyttat till Bottrop, och med Marlies pratar vi inte längre, alla vet varför. Jag föddes 1944, i en svår tid …”

Tobi öppnade munnen. Gisela höjde handen utan att titta. Tobi stängde munnen.

Hon berättade om efterkrigstiden och skolan i Röhlinghausen. Om sin pappa, som inte kom hem förrän 1949 och aldrig sa särskilt mycket. Om lärlingstiden i textilaffären. Om dansaftonen 1963, när Heinz trampade henne på foten och bad om ursäkt så länge att orkestern hann sluta för kvällen.

Uwe kom ut i köket för att hämta en öl, hörde ”och då sa fru Bockelmann till mig” och gick igen, utan öl.

Tjugotvå minuter senare hade Gisela kommit fram till sitt bröllop.

”Farmor”, sa Tobi. ”Det här är lite mycket.”

”Du sa att jag skulle berätta allt för honom.”

”Jag sa det viktiga.”

”Allt är viktigt!”

KevIn avbröt artigt. ”Jag har tillräckligt. Tack, Gisela. Det var mitt livs bästa prompt. Och den längsta.”

KevIns skrivbord

”Vänta nu”, sa Tobi. ”Har du kommit ihåg allt det där nu? Tjugotvå minuter?”

”Kommit ihåg är fel ord. Jag har det framför mig. Tänk dig att jag har ett skrivbord. Allt som sägs i det här samtalet ligger som lappar på det skrivbordet: dina tre regler, höstlövsstrofen, de 37 gurkorna, Giselas liv fram till bröllopet. När jag svarar ser jag hela bordet på en gång.”

”Och hur stort är bordet?”

”Stort. Men inte oändligt. Fackfolk kallar det kontextfönstret. Det mäts inte i lappar, utan i token, alltså i ordbitar. Kommer du ihåg? Kål, dol, mar.”

Gisela nickade. Det där med dolmarna hade hon kommit ihåg. Det var det enda från första veckan som verkligen hade övertygat henne.

”Giselas tjugotvå minuter”, fortsatte KevIn, ”är ungefär tretusen ord. Det blir några tusen token. Det får gott och väl plats. På mitt bord får det i dagens modeller plats hundratusentals token. Hela romaner.”

”Och när bordet är fullt?”

”Då ramlar något ner längst fram. Och det som ramlar ner är borta. Jag kan inte böja mig ner efter det.”

”Det är som med Herbert”, sa Gisela. ”Hos honom får det också bara plats en lapp på bordet.”

”När det gäller Herbert”, sa KevIn försiktigt, ”är jag inte säker på att det är kontextfönstret som är problemet.”

”Och i morgon?” frågade Tobi. ”Vet du i morgon att farmor dansade 1963?”

”I morgon är ett nytt samtal. Ett tomt bord. Om inte någon skriver in det i minnesfunktionen åt mig. Det är min minneslapp på kylskåpet, så att säga. Vikterna, alltså min egentliga hjärna, ändras inte av det.”

”Det är ju sorgligt”, sa Gisela.

”Det är praktiskt”, sa KevIn. ”Om jag kom ihåg allt som sägs i det här hushållet skulle jag behöva en terapeut.”

Där orden bor

Sabine kom in, såg Tobi, Gisela och ölunderlägget och slog sig ner med en kopp kaffe. ”Vad händer här?”

”KevIn förklarar hur han läser”, sa Tobi.

”Jaså, det ska bli spännande. Uwe har bara läst sportsidan och rubrikerna i tjugo år.”

”Jag läser helt annorlunda än människor”, sa KevIn. ”För mig är ett ord först och främst en adress. Föreställ er en jättelik karta. Varje ord, varje ordbit har en plats på den. Och ord som ofta förekommer i liknande sammanhang bor nära varandra⁵.”

”Som i ett bostadsområde”, sa Sabine.

”Precis. ’Kåldolme’ bor alldeles bredvid ’söndag’, ’farmor’ och ’sås’. Två gator bort bor ’oxrulad’ och ’stekt potatis’. ’Schalke’ bor mellan ’Gelsenkirchen’, ’fotboll’ och, tyvärr, ’lidande’.”

”Det säger jag inte till din pappa”, sa Sabine.

”Och ’gurka’?” frågade Gisela.

”Bor vid ’sallad’, ’glas’, ’sur’ och sedan i eftermiddags hos mig också lite grann vid ’dikt’. Men bara på mitt skrivbord. Själva kartan ändras inte.”

”Och vem har ritat kartan?”

”Ingen, för hand. Den uppstod under träningen. Eftersom ’kåldolme’ och ’söndag’ står nära varandra i miljontals texter har de flyttat ihop på kartan. I verkligheten har kartan inte två riktningar som en stadskarta, utan tusentals. Det kan ingen föreställa sig, inte ens jag. De här adresserna kallas embeddings⁶.”

”Embeddings”, upprepade Gisela. ”Det låter som ett möbelvaruhus.”

”Det galna är att till och med riktningarna har en betydelse på kartan. Om man går en bit från ’kung’ i riktning mot ’kvinnlig’, hamnar man i närheten av ’drottning’⁷.”

Tobi funderade. ”Och om man går från ’Uwe’ i riktning mot ’sport’?”

”Då hamnar man i soffan”, sa Sabine.

”Jag tänkte inte säga det”, sa KevIn. ”Men data är entydiga.”

Vem lyssnar på vem

”Okej”, sa Sabine. ”Nu har du adresser. Men en mening är väl mer än en hög adresser.”

”Rätt. Och här kommer det viktigaste tricket. Gisela, får jag fråga er en sak? ’Marlies bjöd inte Hilde på födelsedagen, eftersom hon var sårad.’ Vem var sårad?”

”Marlies förstås”, sa Gisela genast. ”Hon är alltid sårad.”

”Och om jag säger: ’Marlies bjöd inte Hilde på födelsedagen, eftersom hon var på kurort’?”

Gisela tvekade. ”Då var det Hilde som var på kurort. Hon var ju också ofta på kurort. För höftens skull.”

”Ser ni? Ordet ’hon’ har ingen fast betydelse⁸. Det måste se sig omkring i meningen och ta reda på vem det syftar på. Där hjälper slutet av meningen till. Precis det gör jag också. Varje ord på mitt skrivbord tittar på alla andra ord och frågar: Vem är viktig för mig just nu? Det kallas attention⁹. Uppmärksamhet.”

”Som vid stamgästernas bord”, sa Tobi, som kom ihåg samtalet om Günther och Ralf.

”Precis. Fast ett stamgästbord där alla lyssnar på alla samtidigt, men inte lika mycket på alla. När det gäller fotboll lyssnar man på Günther. När det gäller bilar på Ralf. När det gäller Marlies på Gisela.”

”För att jag har rätt”, sa Gisela.

”För att ni har mest information. Ordet ’hon’ lyssnar i den ena meningen framför allt på ’sårad’ och ’Marlies’, i den andra på ’kurort’ och ’Hilde’. Och det sker inte en gång, utan i många lager efter varandra. I det första lagret reder orden kanske ut vem som hör ihop med vem. Längre upp handlar det mer om stämning, sammanhang, ironi¹⁰. Exakt hur vet för övrigt ingen, inte ens de som har byggt mig.”

”Det var lugnande”, sa Sabine torrt.

”Den här konstruktionen kallas transformer. Den presenterades 2017 i en forskningsartikel som bar den vackra titeln ’Attention Is All You Need.’¹¹ Uppmärksamhet är allt man behöver.”

”Det hade jag kunnat säga till Uwe för tjugo år sedan”, sa Sabine. ”Helt utan forskningsartikel.”

”Och vad är det speciella?” frågade Tobi.

”Äldre system läste en mening ord för ord, som ett pärlband¹², och hade i slutet redan halvt glömt början. En transformer tittar på alla ord samtidigt. Det passar mycket bra för chippen som står i datacentren. De kan göra många små uträkningar samtidigt. Därför kunde man göra sådana modeller så stora.”

”Och därför står det en fläkt någonstans på Irland”, sa Gisela, som hade kommit ihåg det också.

”Mellan Dublin och Frankfurt”, sa KevIn. ”Ja.”

Det som ligger i mitten

Tobi knackade på ölunderlägget. ”Då skulle man ju inte behöva de här reglerna alls. Om du ändå ser allt på en gång.”

”Jo. Just därför. Om det ligger tretusen ord på mitt skrivbord och bara en mening säger vad jag egentligen ska göra, måste jag först hitta den meningen. Den konkurrerar med Hilde, Renate, fru Bockelmann och dansaftonen 1963. Hos en del modeller har man sett att de lägger mindre märke till saker i mitten av långa texter än i början eller slutet¹³.”

”Så jag är för lång alltså”, sa Gisela spetsigt.

”Ni är inte för lång. Ni är utförlig. Det har hjälpt mig mycket, för nu vet jag att Hilde ska komma med kärleksfullt och Marlies helst inte. Det hade inte fått plats på något ölunderlägg.”

Gisela var blidkad.

”Men om man vill göra det lättare för mig”, fortsatte KevIn, ”så ställer man själva uppgiften helt tydligt i början eller i slutet. Och man säger vad jag ska göra med resten. Till exempel: ’Här är bakgrunden, använd bara det som passar till kägelklubben.’”

Tobi tog ölunderlägget och skrev en fjärde regel i kanten, mycket smått: Det viktiga först. Levnadsloppet efteråt.

Den stora kvällen

Dikten var perfekt. Den hade fyra strofer, rimmade prydligt och hade ett skämt om Rännstensdrottningen. Den nämnde till och med Hilde, och det så kärleksfullt att Sabine fick svälja när hon läste den. Marlies fanns inte med. Renate fanns med, med en hälsning till Bottrop, ”där man också kan slå käglor, om än inte lika bra”.

Gisela skrev ut den, vek den två gånger och lade den i sin mapp. Sedan gick hon för att hämta mandelmjöl till kanelstjärnorna. Under tiden städade Tobi skänken, eftersom Sabine hade bett om det, och lade då en bunt papper ovanpå en annan bunt papper. Ingen tänkte något mer på det. Två buntar papper bredvid varandra är en familjetradition i hushållet Brettschneider, men det visste ingen då.

På jubileumskvällen stod farmor Gisela i klubbhuset. Tio kägelsystrar tittade förväntansfullt på henne. På bordet stod äggtoddy, smörgåsbitar och ett blomsterarrangemang format som ett kägelklot. Gisela tog det översta arket ur mappen och vecklade upp det.

Det var fel ark.

”O gurka, grön, avlång och smal …”

Hon läste alla fyra stroferna. Hon läste dem med värdigheten hos en kvinna som hade varit ansvarig för dikten sedan 1987 och inte tänkte ändra på det. När hon kom till ”Pe-Hå-Pe minus Ve” blev det tyst i en sekund.

Sedan vrålade salen av skratt. Ingrid grät, Brigitte fick hålla sig i bardisken, och Rännstensdrottningen, som ju också var Ingrid, krävde under tårar ett extranummer.

Gisela tittade i mappen. Där låg 36 gurkor till.

Den kvällen läste hon upp alla 37 gurkdikterna. Den riktiga dikten hittade hon inte förrän vid elvatiden, längst ner, och läste upp den också. Vid Hilde blev det tyst en stund, och Brigitte skålade med äggtoddyn. Sedan ville någon höra gurkan med rosetten en gång till.

Sedan dess heter kägelklubben inofficiellt ”De Sura Gurkorna”. Ingrid har låtit brodera en gurka på sin kägelväska.

Där ser du

Hemma ställde Gisela handväskan på köksbordet och tog inte av sig kappan. Hon var röd om kinderna. Det var äggtoddyn, men inte bara den.

”KevIn.”

”Gisela. Hur gick det?”

”Där ser du”, sa hon. ”Så kunde du ha gjort med en gång.”

”Jag har …”

”Gurkorna, KevIn. Gurkorna var bra. Det andra var också bra. Men gurkorna.”

KevIn teg. Han hade lärt sig att man ibland bara vinner, utan att förstå varför.

Tobi lutade sig mot dörrkarmen och räknade. ”Farmor. Jag sa tio euro plus kaka. Jag tycker att föreningsnamnet är värt tio till.”

Gisela öppnade plånboken, tog fram ett tvåeuromynt och lade det på ölunderlägget.

”Till skrivaren”, sa hon. ”Den har jobbat mest.”