Morbror Herberts internetpengar

”Där”, sa han. ”En man i Wales. Har letat i åratal på en soptipp efter en gammal hårddisk. Det finns internetpengar på den. Bitcoin. Miljoner.”

”Jag känner till historien”, sa KevIn. ”Den finns i väldigt mycket av min data. Oftast med ordet ’tragisk’ och väldigt många utropstecken.”

”Jag har också något sådant”, sa Herbert.

Det blev tyst vid bordet. Gisela lade tillbaka sin pepparkaka på tallriken, något hon annars aldrig gjorde.

”Du har vad?” frågade Uwe.

”Sådana där internetpengar. Det berättade jag ju häromdagen. Från Jürgen på ’Glück auf’. 2013. Han sa att det var framtiden, och då gav jag honom tvåhundra euro, och han fixade något på min laptop.”

”Vad fixade han på din laptop?” frågade Sabine försiktigt.

”Ett program. Och ett lösenord fick jag hitta på. Och han sa: ’Herbert, det skriver du upp och tappar aldrig bort.’”

”Och?”

”Jag skrev upp det.” Herbert gjorde en paus. ”På en lapp.”

”Och var är lappen?”

Herbert tittade mycket länge ner i sitt kaffe. ”Det var något med ord”, sa han till slut.

”Herbert”, sa KevIn vänligt, ”år 2013 fick man i de flesta program ännu ingen lista med tolv ord. Det blev modernt först senare¹. Mycket troligare är: På laptopen finns en fil där de hemliga nycklarna ligger. Och den filen är låst med ett lösenord. Lappen var lösenordet.”

”Då behöver jag bara laptopen.”

”Och lösenordet.”

”Och laptopen.”

”Var är laptopen?”

Herbert drack ur sitt kaffe. ”I källaren”, sa han. ”Tror jag.”

Källaren

Herberts källare i Röhlinghausen var vad arkeologer skulle kalla en fyndplats. Där fanns kägelpokaler från sjuttiotalet, en diaprojektor, tre kartonger märkta ”Viktigt” och en märkt ”Mycket viktigt”, där det uteslutande låg skruvar.

Uwe och Tobi grävde, Sabine sorterade, Gisela kommenterade från campingstolen. KevIn var med via Tobis mobil, som låg på en ölback.

Efter fyrtio minuter drog Tobi fram en svart laptop under en hög kägeltidningar. Den var tung som en tegelsten och hade en klisterlapp från elektronikbutiken där det stod ”Nu med Windows 7!”.

”Det är den”, sa Herbert. ”Tror jag.”

Någon laddkabel gick inte att hitta. Uwe åkte hem och kom tillbaka med en kartong märkt ”Kablar energibolaget hittegods”, där ungefär varje laddkabel låg som hade kommit bort i Wanne-Eickel under de senaste tjugo åren. Den nionde passade.

Laptopen brummade. Den behövde fyra minuter för att starta. Sedan dök en bild upp av Herbert med en gädda.

”Den drog jag upp ur kanalen 2011”, sa Herbert stolt.

”Innan någon klickar på något”, sa KevIn, ”snälla, två saker. För det första: Låt apparaten vara bortkopplad från internet. Programvaran på den är väldigt gammal, och gammal programvara på internet är som ett hus med öppen dörr. För det andra: Tobi, leta upp en fil som heter wallet.dat och kopiera den till två olika USB-minnen. Innan någon gör något annat.”

”Varför två?”

”För att den här hårddisken har legat i åratal i en källare. Om den går sönder nu letar Herbert inte på en soptipp i Wales. Då letar han inom sig själv. Det är värre.”

Tobi hittade filen. Han kopierade den två gånger. Sedan öppnade han programmet med den orange symbolen. ”Bitcoin-Qt” stod det upptill. Nertill började en stapel röra sig och fastnade sedan.

”Här står det ’Inte synkroniserad’”, sa Tobi. ”Och sedan ’tretton år efter’.”

”Som Herbert”, sa Gisela.

”Programmet vill ladda ner resten av kedjan”, sa KevIn. ”Allt som har hänt sedan 2013. Det är i dag hundratals gigabyte. Det behöver ni inte. Vad visar det som saldo?”

Tobi lutade sig fram. ”1,92 BTC.”

Herbert tittade på skärmen. ”Är det mycket?”

”Det beror på”, sa KevIn. ”Och innan jag säger dig vad det beror på vill jag förklara något. Annars förstår du inte varför siffran på den här gamla laptopen över huvud taget betyder något.”

”Sedan när säger han du till mig?” frågade Herbert.

”Sedan nyss”, sa KevIn. ”I källaren säger man du till varandra. Så är det i Ruhrgebiet.”

”Det har jag inte gett lov till.”

”Jag vet.”

Kassaboken hos De Sura Gurkorna

”Gisela”, sa KevIn. ”Vem sköter kassan i kägelklubben hos er?”

”Brigitte. Sedan 1989.”

”Och om Brigitte skriver att Ingrid inte har betalat sin avgift?”

”Då har Ingrid inte betalat sin avgift. Brigitte skriver inget fel.”

”Och om hon gör det ändå?”

Gisela funderade. ”Då blev det krig.”

”Tänk dig att det inte finns någon Brigitte”, sa KevIn. ”I stället har var och en av er elva en avskrift av kassaboken. Varje betalning läses upp högt, och alla skriver in den i sin egen bok. Om en av er vill fuska står det något annat i tio andra böcker. Det är en blockkedja. En kassabok som alla för samtidigt.”

”Med elva kvinnor”, sa Gisela, ”har du elva olika kassaböcker.”

”Därför finns det två trick”, sa KevIn. ”Det första tricket heter köttkvarnen.”

”Hashen”, sa Tobi. ”Det där med farmors lösenord.”

”Precis. Ni minns: Man stoppar in en text i köttkvarnen, och ut kommer ett fingeravtryck. Ett långt tal. Ändrar man så mycket som ett kommatecken i texten kommer det ut ett helt annat fingeravtryck. Och nu tricket: Varje ny sida i kassaboken börjar med fingeravtrycket av den föregående sidan².”

Sabine förstod det först. ”Då hänger sidorna ihop.”

”Som en kedja. Därav namnet. Om någon i hemlighet ändrar ett belopp på sidan 12, passar fingeravtrycket av sidan 12 inte längre ihop med det som står överst på sidan 13. Och det av sidan 13 inte längre med sidan 14. Ända fram till den senaste. Alla ser genast att något är skumt.”

”Då skriver fuskaren väl om alla sidorna”, sa Uwe.

”Det är det andra tricket. Det heter proof of work, arbetsbevis³. I bitcoin får inte vem som helst bara skriva en ny sida. Man måste slå tärning först.”

”Slå tärning?”

”I överförd bemärkelse. Man måste hitta ett tal som tillsammans med sidan ger ett fingeravtryck som börjar med väldigt många nollor. Och eftersom köttkvarnen är oförutsägbar finns det inget trick. Man måste pröva sig fram. Biljontals gånger. Över hela världen provar datorer samtidigt, och den som först hittar ett passande tal får skriva nästa sida och får en belöning i nya bitcoin för det. Det kallas mining.”

”Som på kägelbanan”, sa Gisela långsamt. ”Den som först fäller alla nio käglor får bjuda på nästa runda.”

”Det är en mycket bra bild. Och reglerna är inställda så att någon i genomsnitt ungefär var tionde minut fäller alla nio⁴. Blir hela världen snabbare, blir käglorna tyngre.”

”Och varför kan man inte fuska?”

”För att fuskaren inte bara måste skriva om en sida, utan alla som följer. Och för var och en måste han fälla alla nio igen. Och det snabbare än hela resten av världen tillsammans, som under tiden helt enkelt fortsätter att bowla på. Det är inte omöjligt. Det är bara absurt dyrt. Ju äldre en post är, desto dyrare blir det att ändra den.”

Uwe rynkade pannan. ”Och allt det där tärningsslåendet? Det kostar väl el.”

”Väldigt mycket el”, sa KevIn. ”Det grälas det med rätta om. Det vill jag inte förminska. Säkerheten kommer just av att en förfalskning skulle kosta så mycket energi.”

”Och vem har hittat på det?” frågade Sabine.

”Någon som kallade sig Satoshi Nakamoto. I oktober 2008 kom en kort uppsats ut under det namnet⁵, och i januari 2009 skrevs kassabokens första sida. Än i dag vet ingen säkert vem som ligger bakom. En människa, flera, ingen vet.”

”Som Bielefeld”, sa Tobi.

”Bielefeld finns till 97,4 procent. När det gäller Satoshi är jag försiktigare.” KevIn gjorde en paus. ”Men det finaste är: På den allra första sidan skrev Satoshi en tidningsrubrik. Ur Londontidningen ’The Times’ från den 3 januari 2009⁶. Den handlade om banker i kris.”

Sabine satte sig rakare. ”En tidning? På papper?”

”Rubriken ur en papperstidning, ja. Och det av en särskild anledning. Den bevisar att den här första sidan inte kan ha skrivits före den dagen. Man kan inte citera en rubrik som ännu inte har tryckts.”

Sabine tittade triumferande på Uwe. ”Där ser du. Nyheter måste man kunna ta på.”

KevIn sa inte emot. Man sa inte emot Sabine när det gällde tidningar. ”Kom ihåg rubriken”, sa han bara. ”Den blir viktig strax.”

Alla kan se det

”Bra”, sa Herbert. ”Och mina pengar? Finns de i laptopen?”

”Nej”, sa KevIn. ”Och det är det viktigaste du lär dig i dag. Dina pengar finns inte i laptopen. De står i kassaboken. I den stora, som alla för. På laptopen ligger bara nyckeln som du kan bevisa med att de tillhör dig.”

”Som hos Ayşe”, sa Gisela. ”Med brevlådan.”

”Precis som hos Ayşe. I kassaboken står det: Till adressen den och den gick 1,92 bitcoin. Den som vill skicka dem vidare måste skriva under med den passande hemliga nyckeln. Och den ligger i wallet.dat. Låst med Herberts lösenord.”

”Tobi”, sa KevIn, ”i programmet finns en flik som heter ’Ta emot’. Där står en adress. En lång rad av bokstäver och siffror. Den får du läsa av. Den är offentlig.”

Tobi läste upp den, mödosamt. Sedan skrev han in den på sin egen mobil på en webbplats där man kan söka i kassaboken.

”Där”, sa han. ”1,92. Inkommet i april 2013. Aldrig flyttat sedan dess.”

”Det kan alla se?”

”Alla i hela världen.”

”Även Jürgen?”

”Även Jürgen. Men han ser bara att den här adressen har pengar. Inte vem den tillhör. Om inte någon berättar det för honom.”

Herbert såg sig omkring, som om någon tjuvlyssnade bakom kägelpokalerna.

”Och nu tar jag pengarna?” frågade Herbert.

”Nu behöver du lösenordet.”

Gisela1944

Herbert satte sig framför laptopen. Tobi hade öppnat funktionen ”Signera meddelande” i programmet. KevIn hade föreslagit det. ”Med den flyttar du inga pengar. Du skriver bara under en mening med din nyckel. Om lösenordet stämmer, fungerar det. Om inte, händer ingenting. Ingen risk.”

Tobi skrev som meddelande: ”Herbert var här.”

”Lösenord?” frågade han.

Herbert skrev ”Herbert”.

”Fel lösenord.”

”Herbert1”. ”Schalke04”. ”Glückauf”. ”Jürgen”. ”Gädda2011”. ”Lösenord”. ”Lösenord1”.

Fel lösenord. Fel lösenord. Fel lösenord.

”Kan man inte knäcka det?” frågade Uwe. ”Med ett sådant där program?”

”Man kan försöka”, sa KevIn. ”Programmet har kört lösenordet genom en köttkvarn, och det väldigt många gånger i rad, så att gissandet går långsamt⁷. Ett kort, enkelt lösenord kan man hitta med datorkraft. Ett långt inte. Och jag vill tillägga något som är viktigt för mig.”

”Vad då?”

”Det finns företag och personer på internet som erbjuder sig att knäcka bortglömda lösenord till bitcoinfiler. En del är seriösa. Väldigt många är det inte. Den som skickar sin wallet.dat till en främling skickar i värsta fall honom sina pengar. Och det finns ingen bank som hämtar tillbaka dem. Ingen kundtjänst. Ingen fru Wolters.”

”Och snälla: När lösenordet är hittat, säg det inte till mig. Jag vill inte veta det.”

”Varför då? Du är ju på vår sida.”

”Jag är på er sida. Men jag körs någonstans mellan Dublin och Frankfurt i ett datacenter. En hemlighet ska finnas på så få ställen som möjligt. Helst ett.”

Herbert fortsatte att pröva. ”Kägelklubben”. ”Mamma”. ”Wanne”. ”Eickel”. ”WanneEickel”. Efter en halvtimme lutade han sig bakåt. ”Det är borta.”

Gisela kom tillbaka med kaffe från Herberts kök, tittade sin bror över axeln och sa, som om hon frågade vad klockan var:

”Har du provat med mitt namn?”

”Varför skulle jag ta ditt namn?”

”Du tog mitt namn till allting. Redan till cykellåset. 1958. Sifferkombinationen var min födelsedag.”

Herbert rodnade. Det hände sällan, och nästan alltid hade det med hans syster att göra.

Han skrev. Långsamt, med två fingrar. Tobi tittade bort, eftersom KevIn ville det. Sabine tittade bort, eftersom hon var artig. Uwe tittade bort, eftersom Sabine tittade på honom.

Laptopen funderade. Sedan dök en lång teckenrad upp i fältet ”Signatur”.

”Underskrivet”, sa Tobi lågt. ”Det fungerade.”

Herbert satt alldeles stilla. ”Gisela1944”, sa han sedan, alldeles för högt, eftersom han inte var van vid att ha hemligheter.

”Herbert!” ropade alla.

”Jag hörde det inte”, sa KevIn. ”Jag hade precis ingen täckning. I källaren. Verkligen.”

Gisela tittade på sin bror. ”Gisela1944”, sa hon. ”Och jag har haft Heinz1944 överallt.”

”Det ligger i släkten”, sa Uwe.

”Nej”, sa KevIn. ”Det är inte släkten. Det är kärlek. I det här hushållet är det den största säkerhetsluckan av alla.”

Innan de gick måste alla lova något. Ingenting flyttas i dag. Ingen främling får filen. Herbert byter lösenord så snart han tillsammans med någon han litar på för över mynten till en modern plånbok. Och det nya lösenordet har ingenting med Gisela att göra.

”Vad ska jag ta då?” frågade Herbert.

”En lång mening”, sa KevIn. ”Som hos Gisela. En som bara du känner till.”

Herbert funderade. ”Gäddan från 2011 var större än Kasimiros.”

”Men den säger du inte heller högt nu.”

”Fan.”

Notarien

Hemma, på kvällen, satt Sabine med surfplattan vid köksbordet. Hon hade öppnat sidan för Ayşe Kurts sjukgymnastik på McGesund en gång till. Under Giselas recension stod det med liten text: ”Lämnad på plats. Signerad. Tidsstämpel förankrad i bitcoins blockkedja.”

”KevIn”, sa hon. ”Det här. Betyder det att McGesund har köpt bitcoin? Med Giselas recension?”

”Nej”, sa KevIn. ”Det betyder något mycket tråkigare. Och mycket nyttigare. Minns ni tidningsrubriken på den första sidan?”

”Den från ’The Times’.”

”Den bevisade att sidan inte kan vara äldre än tidningen. En tidsstämpel fungerar omvänt. Den bevisar att något inte kan vara yngre än en viss post i kassaboken. Att det alltså senast vid den tidpunkten redan fanns.”

”Som en notarie”, sa Sabine.

”Precis som en notarie. Bara utan avgift och kaffe. Metoden heter OpenTimestamps. En utvecklare som heter Peter Todd presenterade den 2016⁸. Och tricket är: Man skriver inte in texten i blockkedjan.”

”Utan?”

”Bara fingeravtrycket. Giselas recension körs genom köttkvarnen. Ut kommer ett tal. Ur talet kan ingen räkna tillbaka recensionen, lika lite som man får en oxrulad ur köttfärs. Men alla som har recensionen kan kontrollera att just den hör till just det här talet.”

Gisela kom in med sin stickning. ”Pratar ni om mig?”

”Om din recension”, sa Sabine.

”Den var bra. Ayşe har guld i händerna.”

”Och den står nu i bitcoin”, sa Uwe, som kom in efter henne. ”Bredvid Herberts pengar.”

”Dess fingeravtryck”, sa KevIn tålmodigt. ”Och inte heller ensamt. Om varje fingeravtryck måste in i kedjan för sig vore det dyrt och långsamt. Därför samlas många fingeravtryck in och slås ihop. Gisela, du har väl släktträdet i familjebibeln?”

”Det har jag”, sa Gisela. ”Med luckor.”

”Tänk dig det upp och ner. Längst ner står många fingeravtryck bredvid varandra, som barnbarnen. Två i taget stoppas tillsammans in i köttkvarnen och ger ett nytt fingeravtryck, som en förälder. Sedan två tillsammans igen, som mor- och farföräldrar. Längre och längre upp, tills det står ett enda fingeravtryck högst upp. Stamfadern.”

”Det kallas ett Merkleträd, efter Ralph Merkle, som beskrev idén i slutet av sjuttiotalet⁹. Och bara det översta fingeravtrycket hamnar i en bitcointransaktion. Ett för tusentals recensioner. Eller för miljontals.”

”Och hur vet jag då att min är med?”

”Du får en liten bevisfil. I den står vägen från ditt fingeravtryck ända upp till toppen. På varje nivå bara syskonets fingeravtryck, det som ditt stoppades ihop med. Vid en miljon poster är det bara ungefär tjugo nivåer. Den som räknar efter och kommer fram till stamfadern som står i kassaboken vet: Den här recensionen fanns senast den dag då den här sidan skrevs.”

”Tjugo nivåer för en miljon”, sa Tobi. ”För att det fördubblas hela tiden.”

”Precis. Två upphöjt till tjugo är lite mer än en miljon.”

Sabine tryckte på surfplattan. ”Och det gör de med varje recension?”

”Med varje signerad recension”, sa KevIn. ”Dess fingeravtryck förankras via OpenTimestamps i bitcoins blockkedja, och nycklarna som det signeras med likaså. Det betyder: Ingen kan senare i hemlighet skriva om en recension, radera den och sätta in den igen med nytt datum. Ingen kan i efterhand skjuta in hundra gamla femstjärniga recensioner i det förflutna, så att det ser ut som om de alltid har funnits där. Inte ens McGesund självt. Det skulle märkas.”

”Som med PhysioPremium”, sa Sabine. ”Med de 800 recensionerna som alla lät likadant.”

”Där hade man åtminstone kunnat fråga sig när de egentligen kom till allihop. Hos Ayşe kan man bevisa det.”

”Och varför just bitcoin?” frågade Uwe. ”Om ingen ska spekulera.”

”För att bitcoin är den äldsta och längst oavbrutet löpande av de här kedjorna, och den där förfalskning skulle kosta mest energi. För en notarie behöver man någon som inte försvinner och som inte låter sig mutas. Kägelspelet som ni retade er på nyss är precis anledningen till att notarien är så pålitlig. Och man behöver inte köpa några bitcoin för det. Insamlingsställena som slår ihop fingeravtrycken gör det gratis.”

Gisela stickade en stund. Sedan sa hon: ”Och om min recension är ljugen?”

”Då är den en mycket välbestyrkt lögn”, sa KevIn. ”Det är den ärliga gränsen. Signaturen bevisar varifrån recensionen kommer och att den inte har ändrats. Tidsstämpeln bevisar när den senast fanns. Inget av dem bevisar att den stämmer. En notarie bestyrker din underskrift. Inte om du har rätt.”

”Jag har rätt”, sa Gisela. ”Ayşe har guld i händerna.”

”Det tror jag dig. Och eftersom du var på plats och bevisade det med QR-koden behöver man inte bara tro dig.”

Hur mycket?

Nästa söndag kom Herbert på middag. Han hade på sig en nystruken skjorta, något han annars bara gjorde på begravningar, och hade inte laptopen med sig, vilket lättade alla.

Han åt två oxrulader och sa ingenting om mikron. Först vid efterrätten lade han ifrån sig gaffeln och harklade sig.

”KevIn. Jag har en fråga till.”

”Ja, Herbert?”

”Och hur mycket är mina värda nu?”

Någonstans mellan Dublin och Frankfurt gick en fläkt lite fortare.

”Jag säger inget exakt belopp till dig”, sa han. ”För det första känner jag inte till dagens kurs. För det andra ändras den medan jag pratar. Bitcoin har under sitt liv ofta fallit till hälften och sedan stigit igen. Bara under 2013, när du köpte, svängde priset mellan ungefär tio och över tusen dollar.”

”Ungefär”, sa Herbert. ”Ungefär räcker.”

”Ungefär: Dina tvåhundra euro har blivit väldigt mycket mer. Inte flera gånger mer. Flera hundra gånger mer. En bra dag räcker det till en liten bostadsrätt i Röhlinghausen.”

Herbert sa ingenting. Sedan sa han fortfarande ingenting. Sedan grep han efter Giselas äggtoddy, fast han inte tyckte om äggtoddy, och drack ur den.

”Och en dålig dag?” frågade Sabine.

”En dålig dag mindre. Därför skulle jag inte ge ut något av det som man inte har råd att förlora. Och inte bestämma något så länge man fortfarande darrar.”

”Jag darrar inte.”

”Herbert, du har druckit äggtoddy.”

Herbert ställde ner glaset. Han tittade länge på bordsduken. Sedan sa han med tjock röst: ”Jag har alltid sagt att internet aldrig kommer att slå igenom.”

”Det har det ju inte heller”, sa Gisela. ”Inte hos dig.”

”Hos mig har det”, sa Herbert. ”Lite grann.”

Han reste sig, gick runt bordet och gav sin syster en kyss på pannan. Det hade han senast gjort 1969, vid månlandningen, och då bara för att han tog fel i mörkret.

”För lösenordet”, sa han.

”Ingen orsak”, sa Gisela. ”Jag vill ha hälften.”